Mållös i dubbel bemärkelse

Vilket sagolikt slut på en fantastisk resa!!!

För merparten av Åkersberga Baskets U21-spelare var gårdagens SM-final mot AIK de sista 40 minuterna som ”ungdomsspelare”. Djävulens advokat skulle nog säga att de inte är ungdomar vid 21 års ålder. Men H21 är de facto en kategori i USM.

Vi besegrade Eos från lund i semifinalen på lördagen. Ett Eos där halva laget har stadiga minuter i Superettan. Det blev en tajt historia, där Åkersberga till slut jobbar sig till seger med 83-66. I den andra semifinalen vinner AIK mot Borås/Marbo med 69-66, tack vare en imponerande energi, lagdefense och en Elias Nilsson i sitt esse.

Vi landade på lördagskvällen 23.25 på Max i Åkersberga. Firade fjärde raka SM-finalen med en nattaburgare och försökte sedan åka hem och kvarta. Lögn i helvete. Tankarna jagade runt i knoppen som exalterade pitbullvalpar. Taktiktänk bet stolthet i örat. Fjärilar i magen jagade svansen på rotationer och funderingar på Superettan med herrlaget. Så fortsatte det. Klockan blev 2 och 3. Yrkesskada.

Förutom Final 4 så går ju Åkersberga i väntans tider om huruvida vi går upp i Superettan eller inte. Fick frågan minst tio gånger under helgen. Ställde frågan många gånger själv också. Men har ännu inte fått något svar.

Anländer till Fyrishov i Uppsala kl 14.00 på söndagen. En timme innan uppkast på centercourten. Strålar samman med laget. Jag gillar det jag ser. Killarna är taggade, men inte övertaggade. Sådant är viktigt. Lite pirr i kaggen är bra, men överhajp vill man inte ha. Rutin från tidigare finaler i både Stockholm, Scania och USM hjälper förstås i sådana här lägen.

Arre Lindgren, Elias Wilenius och Tom Nilsson är också på plats. Tre fantastiska spelare och personer. Helt otroligt att vi är i final utan dem. Likaså Max Andersson och Vilhelm Bodingh, som sitter på flyget över Atlanten as we speak och som garanterat ansluter till eftersäsongsträningarna i Åkersberga.

Dressar 11 gubbar; Philip Gjerulf, Sarunas Pabreza, Max Larsson, Oliver Stenvall, Joel Halling, Lukas Gyllensten, Lukas Wallengren, Philip Molander, Casper Möller, Aiden Maier och Liam Östberg. På andra sidan värmer AIK upp. Killar vi mött sedan Easy Basket. Duktiga lirare och basketvänner. För även om vi fightas utav bara helvete ute på golvet, så är vi vänner off court och har en stor respekt för varandra.

När lädret far upp i luften så är stämningen tät i Fyrishov A. Det är tutor, trummor, megafoner, busvisslingar och ramsor. Finalstämning helt enkelt. Första perioden är tät. Vi går mestadels gubbe. Stenis har det otacksamma uppdraget att försöka stänga ner Elias Nilsson. Men är det någon som kan göra det så är det Stenis. Han är MVP-kandidaten som aldrig får några priser. Men jävlar han har lagets, coachernas, och garanterat även Elias Nilssons respekt.

Framåt är det lite darrigt från start. Det är ju ändå SM-final. Vi missar några enkla, har för bråttom i avsluten och flera turnovers. Tack och lov ser det likadant ut för AIK. Det är lika efter första och fyra upp i halvlek. Stämningen i omklädningsrummet är dämpad till en början. Jag påminner om var vi befinner oss, att vi faktiskt leder och att vi är 20 minuter från ett SM-guld. OM vi följer vår game plan. OM vi fortsätter spela efter hela säsongens röda tråd – FIGHT CLUB.

Det gör vi. Satan vad vi gör det i andra halvlek. Joel Halling är glödhet från down town. Och när Joels magiska handled är het så är den satans het. Han har en förmåga att lyfta sig i den här typen av matcher. Så även denna gång. Lukas Wallengren har matchdunk. Philip Gjerulf också. Själv är jag mållös. Dels inför vad som håller på att hända. Dels för att rösthelvetet krackelerade mitt i fajten. Fick skriva päron på tavlan med Gurkan som sufflör. Lagförsvaret är riktigt bra och sakta kryper ledningen upp mot 10 pinnar. Och med 50 sekunder kvar vänder jag mig om mot bänken med ett stort smajl och tårar i ögonen. Vi gjorde det igen. Vi är fan SVENSKA MÄSTARE för tredje gången. Sarunas Pabreza och Joel Halling blev uttagna i ALL STAR TEAM och Joel välförtjänt MVP.

Resten av eftermiddagen, kvällen och natten är ett stort diffust rus av känslor, kramar och garv. Herrlagets lagkapten Jonte Gunnarsson var på plats och kommer säkert att hävda att han slog mig i dart, vilket jag inte har något minne av. Casa Larsson doftar guldfest just nu. Cigarrfimpar, burkar, pizzakartonger och mitt i kaoset en pokal som skvallrar om vad som precis hände.