Lång säsongs färd mot ovissheten
Söndag eftermiddag. Solen flirtar med balkongen då och då, men gömmer sig däremellan bakom ett jämngrått molntäcke. Precis som Superettan-säsongen 24/25. Åkersberga Baskets första historiska besök i detta basketens finrum, landets näst högsta seniorserie.
I fredags kväll mötte vi tabelltrean Fryshuset på bortaplan. Ett power house inom Svensk Basket med i dryga slängar 5 500 medlemmar. Åkersberga Basket har 400 medlemmar. När vi möts på ungdomssidan så har Frysen plockat ihop All Star-lag från 7-8 lag. Åkersbergas ungdomslag består normalt av 15-25 spelare. That´s it. I Fryshusets herrlag spelar de största talangerna från alla dessa 5 500 medlemmar. Det borgar förstås för flera starka seniorlag varje säsong även framåt. Men hur ser det ut för Åkersberga?
Hur kommer det sig att vi lyckats ta oss upp hela vägen till Superettan med så få medlemmar och utan att betala spelarna en spänn i lön? Och vad händer om vi åker ur, trots våra sex stolta segrar hittills?
Att vi är här handlar förstås om hårt och långsiktigt arbete, från coacher, ledare, klubb och sponsorer, men också att vi haft turen att få fram ett par riktigt starka årgångar efter varandra, som bildar stommen i detta hemvävda lag, där endast tre spelare kommer utifrån. Det handlar om ett gäng spelare med starka viljor, talang och kamplusta. Och det handlar om kärlek. Att vi gillar varandra. Att vi står upp för varandra. I med och motgång. Det märktes inte minst igår när hela herr och damlaget festade tillsammans. Det är också viktigt för klubb- och lagsammanhållningen.
Herrlaget består av en grupp spelare som vunnit det mesta tillsammans, från ungdoms-SM till Basketettan. Det här är faktiskt första gången som jag som coach befinner mig i en situation där vi slåss för att hänga kvar. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig. Jag tycker att det är skitjobbigt och frustrerande och det är inte första gången som jag ifrågasätter min egen kompetens.
Vad har du/ni lärt er första året i Superettan, frågade Fryshusets sympatiske coach Magnus Wihlborg, mig innan matchen i fredags. Massor sa jag. Hur fysiskt spelet är och ofta tillåts vara. Spelarna är större och mer rutinerade än i Basketettan, som dock också är en tuff och bra serie. Vi har också lärt oss att lagen som riskerar att åka ur förstärker sina trupper sent under säsongen. Det gjorde inte vi, även om jag försökte få Vilhelm Bodingh att avsluta säsongen med laget innan han gick till SBL. Men Vilhelm valde Uppsala och gör det bra där. Jag försökte också få tillbaka Arvid Lindgren, även han i Uppsala. Dock pluggandes. Arre var sugen, men det föll på logistiken. Med dessa två talanger och egna produkter i truppen efter jul hade vi förmodligen säkrat ett nytt Superettan-kontrakt. Men ”om OM hade funnits så hade kotten tuggat hög”, för att citera min ex-svärfar. Jag kan heller inte låta bli att tänka på OM vad som hade hänt OM Jon Jonsson inte hade gjort illa foten 23 sekunder in i matchen mot Ockelbo borta. Nu ska Jon testa att träna igen på tisdag. Vem vet, kanske kan han dressa i säsongens två sista viktiga fajter?
Vi faller till slut mot Fryshuset med 78-71. Som så många gånger tidigare under säsongen med flaggan i topp. Det är så jävla lite som skiljer mellan framgång och fiasko. Ett korkat beslut, en missad lay up, ett missat domslut i viktigt läge, tappade returer, ett felaktigt byte från min sida, you name it. Det händer mycket i basket på 40 minuter och när röken skingrade sig så skiljde det futtiga 7 pinnar.
Efteråt i omklädningsrummet så var jag förbannad på flera saker, men också förbannat stolt över laget. De stod upp föredömligt i en ytterst fysisk fajt. Sedan lämnade vi hallen och jag fick välkommen hjälp i bilen hem att sluta febra över om jag gjorde rätt som gick ner på sju spelare i fjärde. Jag var sur på mig själv att jag bänkade Beasley och Max, som båda spelat strålande i tre perioden. Inte minst defensivt. Max var plus 12 på 9 minuters speltid och Besley plus 10 på 11 minuter. Tillsammans med Joel Halling och Elias Wilenius tog de flera gånger tillbaka Åkersberga in i matchen. Femte gubben i den femman var Philip Gjerulf som lirade både med startfemman och andrafemman och gjorde en stark match med 18 poäng och 13 returer på 37 minuters speltid.
Men gjort är gjort och det enda vi kan göra är att fokusera på nästa uppgift som är Huddinge hemma på lördag 5 april kl 16.00 i Multihallen. Säsongens sista hemmamatch. Och kanske den sista hemmamatchen på flera år …? Jag vill inte måla fan på väggen, men Åkersberga är inte Fryshuset. Vi har inte en pool av 100 duktiga seniorspelare att välja mellan. Det kommer en tid då den gyllene generationen 03-04 vill prioritera andra saker. Jon Jonsson har dessutom fyllt 38, Jonte och Hampus fyller 30. Och även om vi har några unga talanger bakom, så ser det faktiskt rätt tunt ut och det oroar. För utan större sponsorstöd måste vi förlita oss på i princip enbart egna produkter och jag är inte säker på att vi har material framåt för det. Speciellt inte om vi spelar i Basketettan nästa säsong. Men som sagt, det är inte dags att kasta in handduken ännu. Vi fortsätter att jaga vår sjunde vinst för säsongen. Vem vet, kanske kommer den på lördag? Speciellt om vi får rejält stöd från läktarplats. Kommer du då?
//El Jefe
