Varför gör man detta frivilligt?

Foto: Johan Asplund @flyonthewall.se

Det är bara att säga det rakt ut. Ohotade seriesegrarna Sloga var ett nummer större och bättre än oss. Och detta trots att stjärnan Dragan Damjanovic bara spelade åtta minuter. Men 226 cm långe Marko Dujkovic, 17 poäng, 14 ribbor och 3 blockar och ligameriterade Axel Nordström 22 poäng, 5 ribbor och 8 (!) assists hade stundtals lekstuga med Åkersbergaförsvaret och vi faller med 85-60.

Att släppa in 85 är ok. Men att göra 60 är på tok för lite. Taktiken inför fajten var att pressa konstant så länge Dujkovic var inne på planen. Och att hissa iväg 50 trepoängare. Det gjorde vi. Problemet var att vi bara satte åtta, vilket ger 16 % och då vinner man inga basketmatcher på den här nivån.

Ska jag vara ärlig så var det kanske inte just den här elefanten – Superettans Överste Hathi – vi på fullt allvar trodde att vi skulle fälla. Men det kommer fyra fajter till och ingenting har ändrat sig i nedflyttningsstriden då Tureberg föll borta mot Wetterbygden med 85-68.

Stämningen i omklädningsrummet var låg, näst intill uppgiven och lätt irriterad efter fajten. Men snacket blev bra till slut. Vi pratade mycket om hjärta. Stoltheten och kärleken till gruppen, LAGET. För varför utsätter vi oss för detta? Tränar sena kvällar flera gånger i veckan, åker land och rike kring, utan betalt, blir rejält mörbultade och sitter efteråt i ett skitigt omklädningsrum och är förbannade och ledsna? Det låter ju helt jävla koko i huvudet. När det finns så mycket annat mysigt i livet, kärlek och champagne.

Men så kommer de där obetalbara stunderna. När laget överträffar sig själva. Som när vi slår tabelltvåan Wetterbygden, dricker segerbira, skrattar och umgås. Då är allt slit, stukade fötter och tandagnisslan värt det hundra gånger om.

I fredags kväll åkte jag ner till Birres Bar efter veckans 14:e och sista träning. Trött, tung i huvudet och hade inte hunnit göra upp att träffa någon där. Tänkte bara käka och ta ett par frostiga för att varva ner.

Fick ett bord längst in i lokalen och antog att jag skulle få sitta där själv. Då dyker Oliver Stenvall upp. Har coachat Oliver sedan han var 7 år. Vi har vunnit tre SM-guld tillsammans, varit i final i Scania Cup, vunnit Stockholmsmästerskapen, gått upp i Basketettan, legat i topp där i tre år och ifjol gick vi upp i Superettan, landets näst högsta seniordivision. Vi har fightats tillsammans i Finland, Lituaen och Spanien.

Oliver är 21 år och lirar numer sporadiskt, men ser fortfarande fram emot Göteborgsfestivalen, dit han åker varje år med Mardrömmen, sina polare från 03/04-laget. Vänner för livet.

Den här kvällen sitter han vid ett bord med andra goda vänner, tjejer och killar. De har en supertrevlig kväll. Men så ser han att jag är ensam. Då tar han sig tid och sätter sig ner och pratar minnen, skrattar och umgås med sin 55-årige före detta coach i närmare två timmar.

DET mina vänner är en sådan anledning till varför idrott är så satans speciellt.

//El Jefe

PS! På lördag ska vi ut på elefantjakt igen. Då kommer Djurgården på besök i Multihallen. Hoppas vi ses där!