Drama hela vägen in på Birres

Inför sista omgången av Superettan 24/25 hade vi fortfarande chansen. Seger mot Alvik borde räcka. För inte kunde väl Tureberg rubba tabelltvåan Wetterbygden? Och inte kunde väl Blackeberg slå tabelltrean Fryshuset? Det vore högst osannolikt. Så gick tankarna i veckan.

Samtidigt var jag rätt låg. En förkylning härjade i laget. Philip Gjerulf tränade inte på hela veckan. DaeShawn Beasley däckade efter tisdagsträningen. Noah Candell låg också nedbäddad och på matchdagen sjuknade även Max Larsson in. Detta påverkade veckans träningar och det påverkade humöret på undertecknad. Vid ett tillfälle under tisdagsträningen daskade jag frustrerat coachbrädan i bordet. Gurkan kom till undsättning och försökte peppa. Som han alltid gör. Jag skulle kunna skriva en hel krönika om hur viktig han är för laget och för mig. Tack för alla tusentals timmar tillsammans i landets baskethallar min vän!!!

Vi dressade 12 spelare till epilogen av Superettan-äventyret. Jag valde att starta Jon Jonsson tillsammans med Jonte Gunnarsson, Hampus Åhlin, Sarunas Pabreza och Lukas Gyllensten. Kom överens med Gjerulf om kortare byten, ca 4 minuter, så att förkylningslungorna skulle palla. Det visade sig vara en bra taktik. Joel Halling och Elias Wilenius kompletterade den åttamannarotation jag hade bestämt mig för på förhand. Med på bänken fanns också lovande unga spelarna Hugo Borg, Oliver Glemryd och Casper Möller.

Senast vi mötte Alvik blev vi fullständigt överkörda med 68-113. Säsongens sämsta fajt från vår sida. Alvik var bättre i allt. Visst saknade vi flera nyckelspelare då också, men jag hostar fortfarande läder efter den överkörningen. Fy fan. Och med den matchen i tankarna så var förhoppningarna inför bortamötet låga. 90-10 till Alviks favör i mina tankar. Men jag sa också till laget efter torsdagsträningen att är det något jag lärt mig under mina 47 år i den här sporten så är det att allt kan hända. Ingen match är den andra lik. Och motivation och hunger är bättre än det bästa spelsystemet i världen.

Innan jag åkte till matchen röstade jag på Alviks coach Panagiotis Nikoalidis som årets coach i Superettan. Jag vet att de inte är ett topp 3-lag, men jag har stor respekt för hans kunnande, hur påläst han är och vad han gjort med Alvik den här säsongen. Jag röstade också på årets center och MVP, där min röst hamnade på 226 cm långe proffset Marko Dujkovic i Sloga. Ett ganska lätt val. Årets forward för mig är Jacob Månsson i Malbas och årets guard Ockelbos Edvin Stark. Bästa arrangemanget har Wetterbygden, enligt mig.

Hela veckan har jag gnott på det taktiska upplägget inför Alvik. Coach Nikoalidiskan varenda spel vi har utan och innan och han hade verkligen hittat nycklarna till att låsa upp våra fruktade zonpresser, så jag bestämde mig tidigt för att göra precis tvärtom. Bara spela gubbe hela matchen, med tillägget att vi måste bromsa Alviks vindsnabbe och skicklige spelfördelare Amin El Amrani högt uppe i banan.

Taktiken lyckades och vi höll oss till samma game plan matchen igenom.

Alvik vann Q1 med 28-26 efter ett par djupa treor i mitten av perioden. Vi hade vissa problem att boxa ut Wiggo Wiberg och försvara fysiske Mikael Axelsson, men Jonte Gunnarsson, 10 poäng, 5 ribbor och 6 (!) assists, och Jon Jonsson, 18 poäng, 10 ribbor och 3 steals, gjorde ett hästjobb i försvaret och returtagningen. Likaså Gjerulf. Samtidigt var både Sarunas Pabreza, 17 poäng och 6 ribbor, och Lukas Gyllensten på ett fantastiskt spelhumör. Den senare var stundtals stekhet och gjorde sin i särklass bästa fajt i Åkersbergalinnet med 30 poäng, varav 5 trepoängare och bra försvarsspel på Amrani. Även Hampus Åhlin gjorde en stark insats med säkert och bra guardspel och 15 pinnar, 10 ribbor och 6 assists.

Vi vinner Q2 med 24-26 och det är lika i halvtid. Vi pratar stolthet, att vi måste fortsätta lira som ett lag i både anfall och försvar och att fortsätta följa vår gameplan. Det funkar. Vi vinner Q3 med 16-18 och är upp två inför fjärde. Matchen böljar fram och tillbaka, men med två minuter kvar kopplar vi ett litet grepp med two possessions (4-5 upp). Så ljuder slutsignalen och jublet vet inga gränser. Det står 88-94 på tavlan. Vi har återigen slagit Alvik Baskets herrlag på bortaplan, mesta mästarna, och vi har tagit vår efterlängtade 7:e seger för säsongen i sista omgången.

Tårarna tränger fram och jag får inte fram ett ord när jag ska prata med laget. Samtidigt kommer rapporter från läktaren att Tureberg slog Wetterbygden. Fuck, tänker jag. Nu faller vi på målsnöret trots allt. Men så inser vi att Blackeberg har 1-1 mot oss och 0-2 mot Tureberg. Vi har alla samma poäng om bara Blackeberg torskar mot Fryshuset, vilket de borde göra eller (?). Då blir det en trelagshistoria och då åker Blacke ur Superettan, förutsatt att Sloga går upp. Annars åker ju två lag ur serien.

Ny nervös väntan. Vi hinner komma till Birres Bar för att fira när nyheten slår ner som en bomb. Blackeberg slår Fryshuset med fem poäng. En ny skräll och det betyder att det blir Åkersberga som får lämna Superettan.

Jag sitter mitt emot min pappa. Min stora förebild. En grym basketcoach på sin tid och numera en av herrlagets största och mest högljudda fans. Han är så viktig för mig. Vi har delat så mycket roligt och jobbigt tillsammans inom den här underbara sporten. Tack för allt farsan, du är fantastisk!!!

Nu tittar vi på varandra över varsin frostig och säger unisont. FAN. Men tillägger snabbt, vilken otrolig resa det har varit. Från 03/04-gruppens första studsar i Söra B till tre SM-guld, basketresor utomlands, avancemanget från Stockholmsserierna till förbundsserien Basketettan, där vi gjorde tre grymma säsonger innan vi hade modet att ta klivet upp i Superettan, landets näst högsta seniordivision. Med ett hemvävt lag, utan lönebudget. Och att vi vunnit sju matcher och spelat ytterligare 16 helt jämna fajter. Men de klyschiga marginalerna var inte på vår sida den här gången. Det är egentligen helt sjukt att det skiljer så lite efter 26 matcher. Serien har varit otroligt jämn och rolig. Alla har verkligen slagit alla.

Men nu är det över. Vi tar klivet ner i Basketettan och vad som händer nästa säsong vet jag inte ännu. Nu ska jag iväg och coacha åttondelsfinal i Stockholmsslutspelet. Ironiskt nog mot i princip Blackebergs hela Superettanlag. Sedan blir det lite påskledigt, innan eftersäsongen kickar in inklusive planering inför säsongen 25/26.

Men just nu känns hela Superettanäventyret som en vintersaga.

Det är nu som det stora vemodet rullar in …

Tack för att du följt med på den här resan.

På återseende.

//El Jefe