En intervju med en spegelbild
Foto: Johan Asplund, flyonthewall.se
”Min passion förblir
För alltid
En intervju med en spegelbild
Med en spegelbild”
Är du filmnörd eller född på 70-talet så nailar du säkert att raderna kommer från låten Spegelbild med det fiktiva bandet Nürnberg 47, spelat av Reeperbahn i filmen G – som i gemenskap.
Där befinner jag mig idag måndagen den 7 april. Framför en mental spegelbild och ställer mig själv en massa frågor. Dels för att jag ännu inte hamrat ihop denna krönika på herrlagets Fanpage, dels för att jag behöver svar från mig själv. Schitzat jag vet, men jag funkar så. Kan gå flera timmar, ibland dagar i en Lützendimma. Oftast när jag är trött, helt slut. Som nu.
Säsongen 2024/25 har verkligen tagit på krafterna. Det är min första säsong som heltidsanställd basketcoach. Jag har denna säsong haft ansvaret för Åkersberga Baskets hela herr- och pojksida med 12 träningar per vecka plus två extra träningar för Fredsborgskolan. Det är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag har alltid velat prova på att jobba heltid med basket, men det var först nu i 54-55 års ålder som möjligheten dök upp.
Jag är väldigt glad att jag tog chansen. Det har varit en ynnest att få jobba med klubbens barn- och ungdomar.Visst är det utmanande att gå från träning med 6-7-åringar till 15-åringar för att sedan träna Hampus Åhlin, Jonte Gunnarsson och Jon Jonsson. På samma dag. Men så ser mina torsdagar ut. Sedan hem och sova några timmar och så tillbaka till Multihallen för morgonträning med elever i åk 6-9.
Förra säsongen var jag halvtidsanställd i klubben, med samma ansvar, men färre träningar. Då gick det mesta min väg. Herrlaget tog det historiska klivet upp i Superettan, landets näst högsta seniordivision och jag vann mitt tredje USM-guld som coach med Åkersbergas H21-herrar. I år har det gått tyngre. H19-laget tog sig inte förbi omgång 2 i USM, trots att vi vann 6 fajter och bara förlorade 2. Men tvåa i en femlagsgrupp räckte tydligen inte. Man kan förstås tycka vad man vill om upplägget. Men faktum kvarstår. Vi åkte ut.
Samtidigt har herrlaget haft en tuff säsong i Superettan. Tuff så till vida att vi torskat 19 matcher, dock 16 sjukt jämna tillställningar. Det har förstås sina randiga och rutiga. Men vi måste vara ärliga och säga att mycket handlar om orutin från den här höga nivån, att vi inte är tillräckligt bra ännu för att stänga matcher mot stora, starka och rutinerade motståndare. Vi tar för många mindre begåvade beslut i viktiga lägen. Och det gäller självklart både spelarna och mig som coach.
Precis så blev fajten mot Huddinge i lördags. Visst saknade vi Philip Gjerulf, som fick feber natten innan. Och visst saknade vi även Joel Halling. Men Huddinge saknade Amund Morin. Det är alltid spelare borta under en lång säsong.
Men vi gör ingen bra första halvlek. Q1 är ok och vi ligger under med 23-25. Men i Q2 tappar vi kontakten med Huddinge som vinner den perioden med 15-24 efter ett sent run ledda av en stekhet Leo Chatziathanasiou och spelskicklige Eskil Morin. Minus 11 och jobbigt läge i en måstematch. Jag är frustrerad i omklädningsrummet. Tycker inte att vi spelar så bra lagspel som jag vet att vi kan. Försöker tända laget.
Väljer att starta Jon Jonsson i Q3, som äntligen var tillbaka efter sin fotskada. Och fan vad Jon levererade, från trepoängslinjen och under korgarna. Vi vinner Q3 med 31-25 och är bara minus 5 inför fjärde. Men 38 bast och endast två träningar under bältet innebär att jag måste lägga tre time outs på att ge Jon syrgas. Men han fortsätter att leverera, går 10 av 14, varav 3 av 4 från down town. Tyvärr åker Jonte ut i början av fjärde i ett kritiskt läge när vi nästan är ikapp och förbi, men då svarar Huddinge och håller undan och vinner med 89-102.
En ny hedersam förlust inför 170 personer på läktaren. Stort tack till alla ni som kom och stöttade laget i sista hemmamatchen för säsongen och kanske sista hemmamatchen i Superettan på lång tid framåt. Men det vet vi förstås inte ännu. Chansen att hänga kvar finns faktiskt fortfarande. Men då krävs det seger mot Alvik borta i sista samtidigt som Tureberg måste förlora och Sloga ska gå upp.
Och den som såg Alvik krossa oss på hemmaplan tänker förstås att det kommer inte att hända. Men om jag lärt mig någonting sedan min första basketträning 1978 så är det att allting kan hända i den här sporten.
Efter slutsignalen gick luften ur mig. Jag hastade mot omklädningsrummet. Ville inte prata med någon. Lokalpressen hann dock ikapp mig och jag pratade från hjärtat. Att det är jävligt tungt just nu, men att jag samtidigt är otroligt stolt över det här laget. Att vi hade modet att gå upp i Superettan med ett hemvävt material, utan löner. Att det här är den starkaste gruppen Åkersberga Basket någonsin haft på träning och match på snart 60 år. Jag får inte glömma det. Spelarna får inte glömma det. Men det är lätt att göra det när det går troll i skiten, som det gjort nu på slutet.
Vi får heller inte glömma att vi faktiskt vunnit sex matcher i Superettan, bland annat mot tabelltvåan Wetterbygden och tabellfyran Malbas, och varit nära i de flesta fajter. Vi har gjort det bra, men räcker kanske inte riktigt till ännu på den här nivån, speciellt när det handlar om att stänga matcher. Men det skiljer inte mycket och om vi lämnar Superettan för den är gången så ska vi fan göra det med raka ryggar.
Stort tack till alla som gjort den här satsningen möjligt. Sponsorer, klubben, alla som slitit för att göra hemmamatcherna så fantastiska och till dig som kommit på matcherna och stöttat laget i vått och torrt!!
Jag stannade kvar i omklädningsrummet i en halvtimme till efter att sista spelaren lämnat. Ensam med min ågren. Med gråten i halsen, skakande händer och pannknack.
När jag till sist lämnade Multihallen tog jag vägen förbi Birres. Tog en frostig med goda vänner. Kände stöd, vänskap och kärlek. Och det var då det slog mig. Basket är helt fantastiskt och jag kommer att jobba med den här underbara sporten även nästa säsong, men det är bara basket och det finns så mycket viktigare saker i livet.
Extra tack till Inspecs och som sponsrade matchens lirare i båda lagen med balla brillor från O’Neill.
