Viktiga poäng inför nytt publikrekord

Fy fan. Vilken jävla pärs. Bland det svåraste som finns i basket är att vinna på beställning. När man måste. När man ska. Det är så jävla lätt att man spelar för att inte förlora, istället för att lira för att vinna. Skillnaden är stor. Det kan nog alla som hållit på med idrott på hög nivå intyga om.
Du kan förutsättningarna vid det här laget. Åkersberga måste vinna resterande fajter och Aros måste torska mot Blackeberg på fredag. Då slutar vi trea i tabellen och då går vi upp … eller … ??? Vi tror det. Men vi vet inte ännu vad som gäller, vilket är åt helvete.
Kom till hallen 90 minuter innan uppkast igår. Det mesta var redan riggat. Lämnade lottringen och guldhatten för utlottningen av weekendbilen till entrévärden Viktoria ”Poppan” Gauffin. Det pirrade i kroppen redan då. Kvalkänsla. Huvudet redan i spinn. Hejade på flera av hallhjältarna som riggat inför stundande basketfest. Tacksam för det fantastiska jobb ni gör. Ofta i det tysta. I huvudet på coach far möjliga startfemmor. Taktiktankar. Vad jag ska säga i uppsnacket. Hur ska jag få laget att tända. Det är inget lätt lag att få igång när vi ska vinna. Vi är rent ut sagt kassa på att vinna med mycket. Däremot är laget överjävliga på att leverera när det gäller. Det har de bevisat om och om igen under den är succésäsongen. Mer än hälften av matcherna i år har vi vunnit efter drama, kamp och fight.
Djävulens advokat skulle nog ifrågasätta om Åkersberga Basket har något i Superettan att göra. Men det skiter jag i. Vi tävlar. Och är vi sportsligt kvalificerade att gå upp så går vi upp. Det är ju det idrott handlar om. Vad är det värsta som kan hända? Att vi åker ur igen. Och går vi inte upp så tävlar vi vidare i Basketettan nästa säsong. Det som talar för Åkersberga är att vi alltid är bättre ju tuffare motståndet är. Så här snurrar tankarna när Eye of the tiger pumpar ur högtalarna i Åkersberga Sporthall. Det är 20 minuter kvar till uppkast och läktaren börjar fyllas på.
När det är dags för spelarpresentation är det fyra minuters kö för att komma in i hallen. Smaka på den. Kö. Och så åker lädret upp i luften. 180 personer på läktaren jublar när Philip Gjerulf öppnar tillställningen het som en motorhuv i Marbella. Pang. Pang. Pang. 15-3 till hemmalaget och motståndarnas time out. Ska det bli kross hinner jag tänka? Farliga tankar. Gissar att laget tänkte likadant. Förmodligen. När liret drar igång igen så är vi steget efter i försvar. Har för många turn overs och missar några enkla. Ledningen krymper, men vi vinner Q1 med 23-15. Ingen kudde att skryta med direkt.

Q2 blir ännu tuffare. Guarddrivna AIK spelar med fart och självförtroende. De har allt att vinna. I det rödgula lägret är det tvärtom. Vi har allt att förlora. Och det märks. Frustrationen fräser i time outsen och i omklädningsrummet i halvtid efter att vi har torskat Q2 med 25-28. Med vi leder för fan med fem, påminner jag i omklädningsrummet. Ute i hallen dras Felix Maiers nummer ur guldhatten. Han är en av de många duktiga spelarna i klubbens framgångsrika P10:or. För ung för att köra förstås, men han jublar och får den månghövdade publikens ovationer. Grattis Felix och stort tack till matchsponsorn Suzuki Stockholm Norr, som bidrog till feststämningen i sista hemmamatchen för säsongen. Det delas även ut blommor till säsongens 77-årige speaker, Janne Larsson, en riktig hoop hero och vinnarskalle utan dess like. Min stora förebild och tillika farsa. Han är så värd hyllningarna.
Jag tvingas gå ner på folk i andra halvlek. Törs helt enkelt inte byta ut Jonte och Gjerulf, som båda två gör riktigt starka insatser. Gjerulf matchens i särklass bäste spelare. Sarunas och Gyllensten gör också starka prestationer, likaså Stenis och Max som gör ett heroiskt försvarsjobb och alltid sätter laget före jaget.

Roterar på åtta gubbar i andra halvlek. Tre guards mot tre guards och så Jonte och Gjerulf. Hinner tänka hur imponerande det är att vi är där vi är, trots de olyckliga skadorna på Arre och Elias. Två rutinerade och stora kroppar, som jag saknar som satan när AIKs duktiga guards penetrerar vårt tillfälliga schweizerostförsvar. Vi vinner Q3 med 22-17 och är upp tio inför fjärde.
Men så krampar det igen. Plötsligt är det lika med några minuter kvar att lira. Jag ser segerbiran blekna i horisonten. Ska vi falla på eget grepp?! Ska det bli en piss-sur lördagskväll framför dumburken? Ska hela succésäsongen 24/25 falla på kollaps mellan öronen? Nej, fan heller. Energin är äntligen hög i gruppen. Vi slänger oss efter bollar, fightas i returtagningen och nu känner vi igen den defensiva glöden. Den glöd som tagit oss så här långt. Och när det behövdes som mest så kliver planens dominant Philip Gjerulf fram och dundrar i ett par vinnande trifectas. Den feta damen sjunger och det står 93-87 på tavlan. Stort jubel bryter ut. Tårar tränger fram ur gubben när jag ser herrlagsspelarna highfiva klubbens 7-åringar, som jag tränar på fredagar i Sjökarbyskolan.

Lämnar hallen med en känsla av stolthet och lättnad. Vi är fortfarande med i matchen. I kampen om uppflyttning. Hinner tänka att jag kanske jinxar Blackeberg-Aros om jag åker dit och kollar live. Men garvar bort min egen dumhet. Klart jag ska se fighten live. Vinner Blacke så har vi allt i egna händer på söndag 14/4 kl 17.00 i Hersbyhallen. Jävlar vad det ska bli …
Stort tack för stödet!
//El jefe