Nära, men cigarren stannar i humidoren
Den här gången.
Efter frukost hämtade Gurkan och jag Casper på flygplatsen.
Åtta spelare till start med andra ord.
Elias på bänken. Med foten i högläge.
Lider med honom. Han har spelat så jäkla bra den senaste tiden.
Och är otroligt viktig för laget.
Men det är sport. Skador ingår. Hur jäkla tråkigt det än är.
Vi kommer till mäktiga Luleå Energi Arena kl 12.00.
Laget är peppade, men medvetna om att det är en tuff uppgift framför oss.
Luleå Steelers är långa. Väldigt långa. De är rutinerade. Och så har de Anton Kobylak. Förbannade jävla Anton Kobylak. En sjukt duktig spelare och mästerlig trepoängsbombare.
Med digra ligameriter.
Först halvlek är otrolig. Vi spelar ett grymt bra manförsvar och gör 50 pinnar framåt.
Hela laget levererar. Alla har scorat redan efter 20 minuter.
Vi leder med 11 i paus. Inte mycket till kudde, men ändå.
Luleå inleder bäst i tredje. Samtidigt som locket under korgarna är massivt. Det är inte så jäkla lätt att scora på inside-D på 210 cm, 208 cm och så vidare. Vi kommer dock tillbaka och är upp sex inför fjärde. Fan det kan gå, tänker vi.
Man måste ha klart för sig att vi fick stryk med 20 plus av Steelers i Åkersberga Sporthall. Nu är det jämnt. Som satan. Men så börjar Kobylak och andra ligameriterade gubbar bomba och tar ledningen. Men vi kontrar. Och med 3,6 sekunder kvar är det lika och vår boll. Jag tar time out. Vi flyttar upp spelet. Ritar upp ett bekant inkastsystem med tre olika options. Bollen går till Philip Gjerulf, som får iväg ett hastigt skott som är bra. Vi håller andan kollektivt. Men ring ut.
Förlängning. Igen. För fjärde gången den här säsongen. Vi har ju vunnit de andra tre, men den här gången är Steelers det bättre laget. De fortsätter sänka sina skott, medan vi får kämpa i våra bollar. Det är för mycket ring ut och när signalen ljuder står det 99-92 på tavlan.
Besvikelsen är tung.
– Fan det där skottet kan avgöra hela nästa säsong, suckar Gjerulf.
Han har så rätt. Och så fel. Det är så många bra och dåliga possessions under en basketmatch att det är omöjligt att välja ut vilket moment som avgör en match. Vi har lite sämre procent på treorna och klart sämre procent på tvåorna eftersom den där jäkla tvåmetersmuren betvingade många av våra kamikaze-attacker.
När röken lagt sig så är det det som vi måste ta med oss och lära oss av. Att attackera från sving istället för att attackera så mycket från studs. Och att ibland välja andra alternativ när det är igenspikat under korgen. Det gjorde vi igår mot RIG och det gjorde vi idag mot Steelers i första halvlek. Det är då vi spelar som bäst.
Nu sitter ett slaget gäng på flygplatsen och väntar på en norsk kärra som ska ta oss hem till Stockholm igen. Men någonstans finns det en stolthet i gruppen också. Vi kommer hem med två poäng från en av de absolut tuffaste matchhelgerna på hela säsongen. Det var det som var målet. Att vi dessutom var så nära en fullpoängare är egentligen imponerande. Men tungt just nu.
Vi har tre fajter kvar av serien nu. Umeå borta om två veckor. Sedan AIK hemma och så Lidingö borta som avslutning. Vinner vi alla tre så är chanserna goda att sluta trea. Vår huvudkonkurrent om Superettanplatsen, Aros från Västerås, har både Uppsala och Blackeberg kvar. Mer drama att vänta med andra ord. Och med en flygresa och en god natts sömn så tror jag att Åkersberga Basket är tillbaka i både humör och optimism.
Tack för den här helgen Elias Wilenius, Casper Möller, Joel Halling, Oliver Stenvall, Jonathan Gunnarsson, Philip Gjerulf, Sarunas Pabreza, Philip Molander, Lukas Gyllensten, Anders Halling och Christina Molander! Ni är grymma allihop och det är en ära att tävla tillsammans!
Framåt stolta Åkersberga!
