Vinnarågren
Vi åkte till Västerås vid 14-tiden på lördagen. Förutsättningarna är att fyra lag åker direkt ur Superettan, som ska bestå av 14 lag nästa säsong. Inte 16 som i år. Bra, tror jag att de flesta tycker. Inget lag från Basketettan Södra har anmält sitt intresse för att gå upp. Fyra lag från Basketettan Norra vill gå upp. Jag ringde förbundet i veckan och kollade när, var och hur kvalet ska spelas. Fick svaret att det inte blir något kval. Tre lag från Norra går direkt upp till Superettan, landets näst högsta division.
La på luren och letade fram tabellen. Alvik och Blackeberg hade tre torsk. Luleå Steelers fem torsk, men de är inte med i uppflyttningsdramatiken, då de har farmarklubbsavtal med SBL. Aros och Åkersberga hade fem torsk var.
Förbundets ansvarige avslutade vår konversation med:
”Er match mot Aros på lördag blir med andra ord jäkligt viktig.”
No shit sherlock. No shit.
Paniktelefon med klubbens ordförande.
Budgetmässigt är det ingen större skillnad mellan Superettan och Basketettan.
Färre flygresor och färre övernattningar fixar det.
Kvalitetsmässigt däremot …
Superettan består av lag som betalar sina spelare. Inte alla. Men många. I lilla Åkersberga betalar spelarna för att få spela. Flera Superettan-lag har amerikanska importer. Proffs.
Kommer till Kristiansborgshallen en timme innan match. Snackar med deras coacher, som är skarpa och supertrevliga. Vi bollar förutsättningarna tillsammans. Är överens om att det känns konstigt att inte lag 13 och 14 i Superettan får kvala mot lagen som vill upp. Vi tycker alla att sån´t här måste vara supertydligt INNAN säsongen startar. Även om vi skulle kunna vara de lag som gynnas och får möjlighet att gå upp.
Tar en kopp java. Chillar med Gurkan. Grabbarna värmer upp. Vi är nio spelare på plats sedan Casper Möller kastat in handduken på grund av förkylning. 20 minuter kvar går vi in i omklädningsrummet. Så gör vi alltid. Laget är redan supertaggade och hype, så jag behöver inte elda på så mycket. Pratar istället om ett av Aros favoritspel och om Oskar Ekh, som snittar 26 poäng i ettan, och om Alexander Videhult, som är en fruktansvärt duktig försvarsspelare. Inga passningar i närheten av Videhult och inga dribblingar är ordern.
Så börjar fajten. Det första som händer är att Aros scorar på sitt favoritplay och att Videhult snor en pass och scorar. Jag går bananer, tar en tidig time out och skäller. Det är inte ofta jag skäller på spelarna. De gör alltid sitt bästa. Men det här gjorde mig galen.
Tillbaka ut på planen. Känslan är att vi är lite bättre. Men det är en farlig känsla. För Aros är bra och deras D har blivit mycket tuffare. Det grå laget lägger ribban högt. Men är rättvist lika i sina bedömningar åt båda hållen. Det är grisigt och tufft där ute. Jag skojar inte om det låg spelare på golvet 30 gånger under matchen. Det dras i händer, armbågas och dras i tröjor. Ledningen skiftar flera gånger, men så gör Aros ett litet ryck och är upp sju med halva fjärde kvar. Jag väljer att sätta in Oliver Stenvall, Max Larsson och Sarunas Pabreza i päronpressen, de är fruktansvärt bra på det. De har varit andrafemman i 03-04-laget under hela uppväxten och räddat laget så många gånger. Avslutsfemman avrundas med Elias Wilenius och Philip Gjerulf, som varit planens dominant. Har en liten klump i magen över beslutet att tänka D över O slutminuterna. A balsy move helt enkelt, som jag garanterat fått skit för från kaffekoppsmaffian om vi torskat.
Men jävlar vad killarna levererade. Pressen biter utav bara helvete. Det är dessutom en modifierad press då den efterföljande zonen blir i princip en box and one på Ekh. Vi käkar upp Aros försprång, tar ledningen. Aros kontrar. Kroppar flyger. Bollar flyger. Jag skriker. Adrenalinet flöder. Och så skingras röken. Den feta damen sjunger. Det står 78-79 på tavlan. Jublet vet inga gränser. Jag ler tafatt. Tackar motståndarna. Vinkar till publiken. Går in i omklädningsrummet. Berömmer killarna med gråt i halsen. Det här laget är så satans speciellt. Det är svårt att förklara. Men kemin mellan spelarna, i hela gruppen, är speciell, det är en av förklaringarna till varför vi vinner så många matcher. Så många jämna matcher. Så kommer skriket, jublet och dansen. Sedan lämnar jag grabbarna för vinnartjötet. Idrottens mumma och mjöd.
Går ut i korridoren. Då slår den till. Vinnarågren. Vad fan händer? Vann vi precis säsongens viktigaste fajt?!!! Är vi verkligen trea och på väg upp i Superettan??? Har vi lag för det? Lilla Åkersberga mot storklubbarna???
Du har mycket adrenalin i kroppen, va?! Säger Gurkan. Jag pratar tydligen väldigt fort, emotionellt, spyr ut tankar, oro och stolthet.
Sakta lugnar sig kroppen. Spelarna börjar droppa ut ur omklädningsrummet.
Intalar mig att det är långt kvar av serien. Att mycket kan hända. Vi måste fortsätta ta en match i taget. Nästa helg åker vi upp till Luleå för två av de tuffaste matcherna på hela säsongen. Vi torskade hemma mot båda lagen. Och det är fanimig ännu svårare på bortaplan. Det krävs med andra ord nya heroiska bedrifter för att komma hem med två eller fyra poäng från Lule. Men är det något lag som kan göra det så är det vi.
Lämnar Kristiansborgshallen. Suger in den västmanländska marsluften. Är så satans glad och stolt, samtidigt som ågren bankar innanför pannbenet. Vinnarågren.