Det ska inte gå

Det ska verkligen inte gå.

Det finns inte någon basketförståsigpåare som hade sagt att Åkersberga slår Lidingö idag.

Ingen.

Lidingö mönstrade fullt lag.

Hela fjolårets kvallag till Superettan, plus AIK:s stjärna Kristoffer Gafor.

Åkersberga ställde upp med sju spelare. Ingen Arvid Lindgren (knäskadad), ingen Joel Halling (knäskadad), ingen Jesper Eliasson (knäskadad), ingen Philip Gjerulf (förkyld), ingen Elias Wilenius (förkyld), ingen Max Larsson (förkyld). Till start Jonte Gunnarsson (1995), Sarunas Pabreza (2003), Oliver Stenvall (2003), Lukas Gyllensten (2007), Philip Molander (2006), Aiden Maier (2006) och Casper Möller ( 2007).

Vi är 10 år yngre i snitt.

Vi är 10 cm kortare i snitt.

Vi är 20 kilo lättare i snitt.

Det ska inte gå.

Ändå står det 60-45 inför fjärde.

Taktiken är klar. Spela snabbt. Spela modigt. Var pestiga (peta på alla bollar) och så en fet jävla grön lampa från trepoängslinjen.

Ingen hade varit förvånad om vi torskat med 40.

Vi vinner med 79-72.

Fjärde blev en riktig rysare,

Gnällig. Grinig. Darrig. Ruffig.

Precis så som ett rutinerat lag vill få matchen till.

Men Åkersberga står upp.

Försvarar vår hemmaplan.

Fightas för varandra.

Tror på vår taktik.

Vår spelidé.

Och kärleken för varandra.

Jag är ingen expert.

Men jag tror att vi vinner på grund av kemi.

För att spelarna i Åkersberga går över glödande kol för varandra.

För att spelarna i Åkersberga går Saving Private Ryan full mode.

Den glöden syntes inte hos Lidingö.

Den rutinen. Storleken. Meriterna.

Vinner på pappret alla dagar i veckan.

Men vi vinner matchen.

Snacket efteråt i omklädningsrummet är ett sådant snack som människor utanför ett idrottslag bara kan drömma om. Energin. Magin. Kärleken. Det är inte mycket som slår sådana ögonblick.

Den kemin flödade hos Åkersberga.

Från 15.00 i eftermiddags.

Tills nyss.

De sista spelarna i Åkersberga Baskets herr- och damlag lämnade Public i Åkersberga för en knapp timme sedan. Innan dess hade vi ätit, druckit, tävlat, skrattat och surrat tillsammans på Bistro Fusion. Där möttes nuvarande spelare, före detta spelare, fans, nuvarande ledare och styrelseledamöter och före detta hjältar. Tillsammans. Men en gemensam kärlek till den lilla klubben i rött och gult, som slåss mot väderkvarnarna (storklubbarna), för varandra, för klubben och för det vi tror på tillsammans.

Kemi.

Det gör att vi vinner idag.

Trots att halva laget saknas.

Vi mönstrar två 07:or, två 06:or, två 03:or och en 95:a.

Sarunas Pabreza gör en hjältefajt, likaså Jonte Gunnarsson och Oliver Stenvall. Men matchens lirare är ändå 17-årige Lukas Gyllensten, som gör 24 poäng mot Lidingös rutinerade lag.

Nu ligger vi fyra i tabellen.

Och pratar redan om nästa år.

Känslan är stor.

Vi känner den allihop.

Stoltheten.

Tillhörigheten.

Nu har jag landat hemma.

03.38.

Ibland känner jag mig ensam. Ledsen. Uppgiven.

Inte ikväll.

Idag är jag stark.

Full av kraft.

Av kämpaglöd.

Stolt.

Och nyfiken på nästa säsong.

Det var ett tag sedan.

Jag välkomnar det.

Kommer att somna gott.

För att jag är en del av ett sammanhang.

Det är det som förvandlar idrott till magi.

Kemi.

Vi har det i Åkersberga Basket.

Och det är guld värt.