Glidtacklingar, två förlorade glasskulor och fjärde segern för säsongen
Alfred dribblar bollen mellan benen och passar till Ludvig. Charlie gör en grym glidtackling över det blåsvettiga gummigolvet i Åkersberga Sporthall och Vide spelar aktivt försvar. Alla fyra skrattar. De har skitkul efter matchen. I halvlek fick jag våfflor av alla fyra (high fives) och de hade full koll på att Hammarby ledde med 5-6 i matchinledningen och att Åkersberga vann dagens fajt i Basketettan Norra.
Alfred, Ludvig och Vide är sju år. Charlie är sex. Jag och Liam Östberg tränar dem varje fredag kl 17-18.15 i Sjökarbyskolan tillsammans med 18 andra vildingar som älskar leken med det brandgula lädret. Nu har de sett sin andra eller tredje match i Basketettan. Förmodligen har de redan fått idoler, eller åtminstone förebilder i sin egen klubb.
Själv var jag åtta år och vilding i Åkersberga Basket för 45 år sedan. Mina lagkamrater Blixten, Fido, Donne, Märta, Hotte, Forssen, Henning med flera, blev vänner för livet. Vi lärde oss så mycket de där åren mellan 8 och 20. Om basket, om livet, om känslan av tillhörighet, om att tackla motgångar, om att kämpa för något, om att vara en del i ett lag, ett sammanhang.
Nu är vi vuxna. Övervuxna. 50 plus. Många av mina lagkamrater har kommit och gått i Åkersberga Basket genom åren. Några är fortfarande aktiva. Som coacher, som ledare, som styrelseledamöter och som sponsorer. Flera av dem fanns på läktaren under dagens match mot Hammarby, som Åkersberga vinner med 89-68.
Jag blev kvar. I sporten alltså. Och i klubben. Som spelare. Och sedan som coach. Och som styrelseledamot. Nu är jag halvtidsanställd tränare. Det ger mig förmånen att träna barn som Alfred, Charlie, Vide, Ludvig och deras kompisar varje fredag. Jag tränar också pojkar födda 2011 två gånger i veckan, ett fartfyllt gäng som precis börjat lira och som gör stora framsteg, och så klubbens träningsvilliga pojkar 07/08 två gånger i veckan, plus herrlaget förstås och så roterar jag var tredje vecka på P09, P10 och P12/13. Totalt blir det nio träningar i veckan. Plus matcher.
Varje år vid den här tiden funderar jag på att sluta. Nu får det väl ändå vara nog? Jag är varken bäst eller smartast när det gäller basket. Jag är okej. För att jag gett mig fan på det. För att jag lägger ner tid på att studera sporten varje dag. Tid på all planering och administration som krävs. Och tack och lov finns det fler dårar i klubben som gör samma sak. Annars skulle det aldrig gå.
Men också tid på allt det där som händer i och kring ett idrottslag som väldigt få pratar om. Gnället och gnisslet. Snacket bakom ryggen. Frustrationen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte påverkas av det.
När vätan och mörkret dessutom välkomnar en utanför hallen som en våt filt så är det extra tungt. Men så ser man glädjen i sjuåringarnas ögon när de leker basket, du får en vänskaplig knytnäve från grabbarna i P10, som nästan alltid är på plats när herrlaget lirar, eller får skratta och vinna basketmatcher tillsammans med vuxna spelare som du coachat sedan de var 7-8 år. Då skingras de tunga tankarna.
Det här är ju ändå det liv jag valt.
Det liv jag oftast älskar.
Och vem vore jag utan sporten i mitt hjärta?
Så går tankarna just nu, efter dagens seger mot Hammarby.
En match vi skulle vinna på pappret. Och det gjorde vi även på planen.
På ett föredömligt sätt.
25-16 i första. 19-18 i andra. 27-17 i tredje och så 18-17 i fjärde.
Philip Gjerulf var grym idag, han gör 33 poäng och har två glasskulor färre i sin skuld till mig. Det blev två feta matchdunkar med andra ord. Han har fått böta en kula för varje missad dunk sedan han började försöka som 15-åring. Som mest var han uppe i 35 glasskulor.
Sedan blev han tillsammans med en fantastisk tjej med glasskiosk och betalade av sin korpulente coach med ett par feta bägare.
Men trots Gjerulfs dominans idag, så var detta en riktig lagseger. Vi roterar tämligen jämnt på nio spelare. Alla bidrar. Och alla garvar och har kul i omklädningsrummet efteråt.
I sådana lägen är det betydligt lättare att vara coach.
Tack för stödet på läktaren idag!
