Gladpack, förlängning och söndagsrus …

Vem f-n spände gladpack över våra korgar i Fryshuset???

Vi går 3 av 23 från trepoängslinjen idag. Är det ens en procentsats?

Det var ett skade- och sjukdomsdrabbat Åkersberga som åkte till Anders Carlbergs stolta skapelse idag. Känslan var att vi skulle vinna bekvämt mot unga, men mycket talangfulla Fryshuset.

Så jävla fel vi hade.

Vi vinner första med 18-19. Visst hade vi osänke. Men det måste ju släppa i andra.

I helvete heller.

Frysen vinner andra med 25-20 och är upp fyra i halvtid. Visst hade vi osänka. Men det måste ju släppa i tredje.

Fck no.

Vi får stryk i tredje med förkrossande 29-19. Det känns som att frysens korg är som generösa Pub Anchor en sen lördagsnatt. Allt trillar in.

Minus 14. Tio minuter kvar.

Huvudena hänger och det går att ta på frustrationen mellan tredje och fjärde. Ska vi gå på pumpen igen? I en match som vi verkligen behöver vinna för att ha häng på övre halvan av tabellen. Vi lovar varandra skärpning defensivt. Att försvara trepoängslinjen och hjälpa bakom. Vi bestämmer oss också för att fucka med motståndet genom att växla försvar varje gång bollen byter ägare.

Första 2-1-2-zonen går åt helvete. Den slutar i tre nya frysenpuntos.

Minus 17.

Men så får vi ett stopp i gubbe. Och ett till i zonpress. Och ett i zon. Samtidigt pågår ett krig inside. Philip Gjerulf och Jonte Gunnarsson har förmodligen smurfarmar i morgon. Men moralen ökar, vi börjar få häng och frysenflytet byts mot darr på manchetten.

En press till biter. Och ännu en. Vi vinner fjärde med 8-22 och gör en sjuuuuk comeback.

Med sekunder kvar är vi minus tre. Lädret letar sig till Lukas Gyllensten, som hittills varit lika kall som resten av laget.

Svisch från down town. Känslan är obeskrivlig.

Idrott kan verkligen vara grymt, brutalt och alldeles underbart. Från halvvägs till hjärtoperation till glädjesaltomortaler. På några få sekunder.

Förlängning.

Som så ofta så börjar förlängningen darrigt för båda lagen. Missar. Kamp. Gnäll. Men så scorar vi. Och igen. Ska det gå vägen i alla fall???

Men Frysen kontrar. Och gör poäng igen. Och igen. Och så är det lika på nytt.

Slutet kunde inte ha regisserats bättre av Steven King.

Jonte Gunnarsson krigar, blir foulad och får skjuta straffkast på straffkast. Frågar du honom så är han sur för några gick ring ut, men han går 9 av 13 totalt från välgörenhetslinjen och vi håller undan och vinner med 92-90.

Jonte kommer garanterat att ha träningsvärk i benen i morgon efter galna 43 minuter på golvet av 45. Jag kommer att ha ont i mungiporna. Har lett fånigt i ett par timmar nu tillsammans med goda vänner på Public i Åkersberga. Historierna har avlöst varandra. Vi har ätit gott, garvat och helt glömt bort att vi gick 3 av 23 från Currylandet.

Det är helt enkelt jävligt mycket roligare att vinna än att förlora.