Hur kan en 53-årings välmående påverkas av en 20-årings stela ryggslut?

Svaret är enkelt.

Du är basketcoach.

Och när ryggen dessutom tillhör en av klubbens absolut bästa spelare, Arvid Lindgren, så påverkas nivån av ågren garanterat. Det är bara att erkänna.

Klockan 15.00 for en svettig Molten upp i Tibbletaket.

Åkersberga startade med Joel Halling, Max Larsson, Sarunas Pabreza, Elias Wilenius och Jonte Gunnarsson.

På andra sidan Norrorts startfemma i Superettan.

Fyra guards och så Jonte.

Ingen Arre. Han är borta en vecka till på grund av ryggen.

Ingen Gyllensten. Han firade morfars 80-årsdag i Småland.

Ingen Molander, som varit förkyld hela veckan.

Från bänken kom Stenis, som haltade i slutet av veckan på grund av höftböjaren, men loggade ändå 15 minuter idag. Sedan var det idel rookies, som ännu inte debuterat i Basketettan: Casper Möller, Angus Skogemyr, Aiden Maier och Liam Östberg.

Alla fick känna på golvet idag, även om vi gick tunga minuter på startfemman.

Det är så satans speciellt när den här gruppen samlas för match.

Självförtroendet är högt. Och det ska vara högt. Flera av spelarna har tävlat på högsta nivå sedan de var 13 år gamla.

Men det här är ett nygammalt lag. 6-7 spelare är kvar sedan fjolårets succésäsong, som tog oss hela vägen till kvalet till Superettan. Resten är unga och oprövade i de här sammanhangen, men hungriga … och jäkligt duktiga.

Åkersberga rusade ur startfållorna och gjorde nio-noll direkt. Norrort undrade nog vad fan som hände.

Kanske var benen lite sega efter gårdagens förlust efter förlängning mot våra premiärmotståndare Alvik. Ett Alvik som värvat två riktigt bra spelare i proffsguarden David Mejia och 208 cm långe ligacentern Michael Axelsson Kaltak. De var både riktigt bra mot Norrort igår. Meijas on ball-D är bland det svettigaste jag sett. Dessutom hängde han typ sex raka treor när det gällde. Något att bita i för det unga Åkersberga-laget i premiären om två veckor.

9-0 blev 9-9 och sedan var det jämnt hela första halvleken, som vi vinner med fem poäng.

I starten av tredje tar Norrort ledningen för första gången. Men matchen är fortfarande helt jämn. Flera rödgula spelar med stort självförtroende. Två års rutin av Basketettan är viktigt. Jävligt viktigt. Och så har vi Jonte Gunnarsson. Vår tuffa lagkapten är så satans viktig för den här gruppen. Han är en fighter. Tävlingsmänniska i DNA:t. En riktigt bra basketspelare och ledare.

Tyvärr får Jonte sin femte foul i mitten av tredje. Och då blir vi väldigt tunna inside mot Norrorts tunga garde. Sarunas och Elias fightades föredömligt mot de huvudet högre norrortscentrarna. Även Casper och Angus fick verkligen känna på hetluften på hög nivå.

I fjärde rycker Norrort med några poäng. Men fajten stannar på 77-64, nåja typ. Jag kommer inte ihåg. Men jag vet att vi föll med 13 till slut.

Vi lämnar Tibblehallen med höga huvuden.

Ett bra genrep.

Nu väntar två veckors puts på det som behöver bli bättre.

Och ytterligare någon vecka av ågren på grund av en 20-årings onda rygg.

Livet som basketcoach.

Och jag skulle inte byta det mot något.