Mixed emotions
Det är inte bara en jävligt bra låt med Rolling Stones.
Det är också spot on i huvudet på coach just nu.
Jag är både glad och ledsen.
Besviken och stolt.
Uppgiven och fylld av kamplusta.
Frustrerad och motiverad.
Är precis hemkommen från Österåkers Multiarena.
Har haft morgonträning med sju spelare på Fredsborgskolan i årskurs 6-9.
Tillbaka till brottsplatsen med andra ord.
Drygt 12 timmar efter att slutsignalen ljöd med 86-88 på matchtavlan.
Aros slår oss för andra gången den här säsongen.
Med två sketna poäng.
Det är en tappad boll i första, en lam passning i andra eller en missad lay up i tredje.
Mer skiljer det inte.
På 40 minuter.
Och det avgör matchen.
Det kan avgöra säsongen.
Och det gör mig galen.
Samtidigt måste jag vara ärlig och säga att vi inte gör någon bra match.
En av våra sämre under hela säsongen faktiskt.
Samtidigt som Aros skjuter 14 av 27 från trepoängslinjen.
51 %
Jag har den största respekt för Aros, men det brukar inte vara deras segerrecept.
Vi går 9 av 34 från down town.
26 %
Där har du matchen.
Vi har också perioder där vi inte får i en bolljävel.
När vi hamnar i en djup grop.
Halvvägs till helvetet.
Och så går vi plötsligt bananer och vinner fjärde med 35-16 och nästan matchen.
Hur är det ens möjligt på den här nivån?
Vi tar flera korkade beslut den här fajten, bland annat veka passningar rakt i Alexander Videhults klibbiga händer.
Vet inte hur många gånger jag varnat laget för hans förmåga att stjäla bollen i passningslinjerna.
Och ändå går vi i fällan gång på gång.
Det avgör matchen.
Och det kan avgöra säsongen.
Och det gör mig galen.
Men jag då?
Är jag så jävla bra då?
Är jag felfri.
Nej, för i helvete.
Jag tar på mig en stor del av gårdagens förlust.
Jag hamnade stundtals i otakt med bytena.
Var för inne i fajten, aktivit coachandes vår defensiva strategi.
Och glömde bort mig ett par gånger.
Men det är lätt att vara efterklok.
Ännu lättare är det att sitta med en kaffekopp i handen på läktaren och tycka att jag borde ha gjort si och så. Eller att spelarna borde gjort annorlunda i vissa situationer.
Och det är alla människors rätt.
Det tillhör idrotten.
Man får tycka.
Men har du aldrig stått där på golvet i hetluften.
I totalt jävla korgbollsmayhem.
Med 1000 beslut att ta under 40 minuter.
Men kniven mot din strupe.
Ansvarig för 12 stora egon, som alla är övertygade om sin egen förträfflighet.
Ja, då får du behålla dina kaffekoppstankar för dig själv och dina vänner.
Jag vill inte höra dem.
Jag har nog med mina egna demoner.
Mina egna tvivel.
Bästa poängplockare i Åkersberga var Sarunas Pabreza 25, Hampus Åhlin 23 och Lukas Gyllensten 15. Sarunas fick priset som matchens lirare.
I Aros gjorde Oskar Ekh 24, Tim Carlsten 19 och Mitch Petersen 12. Carlsten prisades som matchens lirare med Frederik Zälls grymma Korvboken.
Men finns det något ljus i tunneln då?
Absolut.
Övriga resultat under helgen gick faktiskt vår väg.
Tureberg förlorade mot Sloga med 75-97 och Blackeberg fick se sig besegrade mot Fryshuset med 76-69 och AIK föll klart i derbyt med Djurgården.
Det betyder att ingenting egentligen har förändrats.
Det är fortfarande fem lag inom två poäng som slåss för att hänga kvar i årets extremt jämna Superettan, landets näst högsta division.
Åkersberga har inbördes mot Eos och AIK, men inte mot Tureberg och Blackeberg.
Dessutom är det fem matcher kvar.
Allt kan hända.
Och med tanke på att vi föll i förlängning mot Ockelbo borta, besegrade tabelltvåan Wetterbygden borta och föll med bara två poäng igår mot Aros, så är formen god och känslan i laget är att vi kommer att fälla minst en elefant till i slutspurten av serien.
Nu närmast möter vi serieledarna Sloga borta 15 mars.
Omöjligt?
På pappret kanske.
Men inte i våra huvuden.
Sedan väntar:
Djurgården hemma 22 mars
Fryshuset borta 28 mars
Huddinge hemma 5 april
Alvik borta 12 april
Vi har en galet spännande månad framför oss.
Lika galet som att jag sitter och lyssnar på Quit Playing Games (With My Heart) med Backstreet Boys …
