Det är stor skillnad mellan att vara THE Shit och att ha ett överstruket THE

Foto: Peter Forsberg

Ändå är marginalen däremellan hårfin.

Forgive me father it´s been a while since my last confession.

Jag var så arg, besviken och ledsen efter Ockelbo borta.

Vi gör det mesta rätt. Tar dem tillförlängning, men har inte marginalerna på vår sida.

Det fanns massor jag ville säga, men det var nog bra att jag lät bli.

I morse styrde vi tre kylare mot Huskvarna för match mot topplaget Wetterbygden.

Vi landade på Huskvarna Stadshotell kl 14.00. Åt lunch. Garvade. Snackade.

Det här laget är alltid fantastiskt. Stämningen som den ska vara i ett lag. Även när det blåser mot. Och det har det gjort i början av 2025. Vi har inte varit clutch.

86-79 mot Aros borta.

93-75 mot DIF borta.

86-89 mot Ockelbo hemma.

79-88 mot AIK hemma.

78-82 mot Blackeberg hemma.

Vi låg sist i tabellen inför dagens fajt mot Wetterbygden.

Har legat sömnlös flera nätter.

Visst är serien snuskigt jämn.

Men vi har spelat så många jävla jämna matcher den här säsongen att de flesta med basketsinne förstår att vi hör hemma i Superettan.

Men inför dagens fajt kändes det som att vi åker ur.

Trots fem segrar och en hel skrälldus av hedersamma förluster.

Så klev vi in på golvet i Huskvarna Sph.

Wetterbygden saknade Albin Häll Eriksson, som gjorde 24 poäng senast.

Vi saknade Jon, vars fot blev smurfblå efter 23 sekunder uppe i Ockelbo.

22-21 efter Q1.

Wetterbygden skjuter bättre än oss i Q2 också och vinner den perioden med 23-21.

I halvtid är jag förbannad för att vi inte kan freda vår trepoängslinje.

Vi bestämmer oss för att kliva upp högre i andra halvlek.

Och det gör vi.

Vi pressar Wetterbygden till 24 turnovers, samtidigt som de går 15/30 från välgörenhetslinjen.

Vi sätter 19 av 25 straffkast (76 %). Äntligen.

Dessutom har vi bara 9 turnovers.

Det avgör fajten.

Vi får en liten kudde i fjärde och håller undan.

Jublet vet inga gränser.

Fy fan vad skönt.

De lättaste 45 milen hem från en bortamatch i mitt liv.

Och fort gick det.

Målet var en frostig på Birres.

Jag lovade på träningen i torsdags att jag bjuder laget på bira om de vinner mot Wetterbygden.

Självklart står jag vid mitt ord, men undrar förstås i mitt stilla sinne om det är det som krävs för att vi ska vinna. Då blir det gratisbärs varenda fajt som är kvar av Superettan 24/25. Koscher eller inte. Nu har vi stängt Birres.

Jag sitter vid köksbordet och har precis gjort en kallelse till P2016, som har miniliga i Byängshallen i morgon förmiddag.

I vardagsrummet garvar Gjerulf, Sarunas, Lukas, Max och Noah.

Och dricker mina öl.

Fy fan vad värda de är det.

Jag är så satans stolt över det här gänget.

Vi ger oss aldrig.

Förra säsongen vann vi flera förlängningar och de flesta tajta fighter i Basketettan, gick upp i Superettan och vann U21SM-guld. Då var inte bara grabbarna, utan även deras korpulente coach THE SHIT.

Likaså när vi vann tre raka innan jul.

Sedan blev det fem torsk på det nya året.

Där rök THE.

Och coach var mest SHIT.

Nu har vi precis slagit tabelltvåan med 73-86.

Det kanske inte är dags för THE … men kanske Th …

Nu väntar ett par veckors uppehåll.

Jag åker med H19 till Malmö nästa helg för omgång 2 i USM.

Det ska bli spännande.

Lovar att vi ska fightas där också.

Även om vi inte är favoriter.

Och efter uppehållet ska Superettan avgöras.

Hur det går.

Fan vet.

Det enda jag vet är att vi kommer att fortsätta att fightas.

För det kan vi.

Det kan ingen ta ifrån oss.