Anfäkta och anamma

Foto: Johan Asplund @flyonthewall

Det har varit fullt Kapten Haddock-mode i min skalle sedan 18-17 mot AIK igår.
Det var då vi fastnade i AIKs fysiska press. Gång efter gång.
Ledning med ett gick till minus 20.
Det var i den spelsekvensen som vi hade merparten av våra 19 turnovers.
Mot slutet av första halvlek började vi äntligen spela som ett lag mot pressen.
Minus 10 i halvlek kändes klart görbart.
Vi börjar spela vår basket.
Tro på det vi gör.
Och en bit in i fjärde var vi ner bara tre.
Men det räckte inte denna gång.
Vi faller med 79-88.
Och jag har inte sovit sedan dess.
Slumrat i bästa fall.
Tankarna och svordomarna har jagat runt i skallen som uppretade kamphundar.
Varför stämmer det inte hela matcherna?
Varför scorar vi mycket mer när vi pressar?
Krabbsaltade tångräkor.
Har precis kommit hem från morgonträning i Multihallen A med basketspelande ungdomar på Fredsborgskolan.
Tillbaka till brottsplatsen.
Det gjorde fan fysiskt ont att kliva in på planen igen.
Borta var den högljudda publiken, flaggorna och de fantastiska funktionärerna.
Det var bara jag och ett gäng ambitiösa spelare i åk 6-9.
Jag pratade med dem om vikten av fysträning vid sidan av skills- och lagträningen.
Hur fysiskt spelet är på högre seniornivå.
Killarna satt på läktaren igår. De tyckte att det gråa laget tappade matchen.
Jag sa att det kan man tycka, men att det inte spelar någon roll, vi måste alltid spela tills domaren blåser och anpassa oss efter deras nivå. De gör sitt bästa. Och man ska ha jäkligt klart för sig att det är fan inte lätt att flöjta på den här tuffa nivån. Domare är människor som har bra och dåliga dagar, precis som spelarna och vi coacher.
Men är inte minus nio ett okej resultat när vi spelar utan bland andra två av våra bästa spelare i Jonte Gunnarsson och Philip Gjerulf?
Det är klart att vi blev jävligt mycket kortare i rotationen och svagare i insideförsvaret och returtagningen utan dem.

Sarunas Pabreza hade en tung första halvlek, men kom igång i andra och fick priset som matchens lirare. Colin Mcinerney fick priset i AIK. Hampus Åhlin slet som ett djur och hade ett par mäktiga blockar. Även Jon Jonsson måste ha ett hedersomnämnande. Han kontrakterades mitt under säsongen för att hjälpa laget ”lite grann”, kanske 10-12 minuter per fajt. Men det har blivit mycket mer av olika anledningar och Jon är otroligt värdefull för oss.

Men var det inte bra att vi fick ner sifforna så att vi slutar med plusstatistik mot AIK? (Vi vann ju med 16 borta).
Absolut, det kan vara superviktigt när serien är färdigspelad i vår.

Men just nu behöver vi ett par segrar igen.

För vår egen självkänslas skull.

Och förstås för att Superettantabellen är äckligt jämn.

Det skiljer en match mellan slutspel och nedflyttning. Mellan plats 8 och plats 13.

Och på lördag kl 16 väntar ett nytt drama när Blackeberg kommer på besök.

Vi har samma antal segrar.

Båda lagen är inne i en tuff period.

Vi vann en målsnål tillställning i Vällingbyhallen strax innan jul med 63-65.

Så hur surt det än känns just nu.

Hur mycket tankarna än snurrar.

Hur lite sömn det än blev.

Så är det bara till att klättra upp i sadeln och försöka igen.

Vi kommer att behöva fightas för vår existens i detta basketens finrum.

Och inte i 20 minuter per match, som vi gjort i starten av 2025.

Utan i 40.

Och så hoppas vi förstås på att vi kan ställa upp med fullt lag på lördag.

För det kommer fanimig att behövas.

Så sant som Amiral Nelsons alla bomber och granater och kanoner.

Catch you on the rebound!

//El Jefe

PS! Om Kapten Haddock-referenserna visslar över ditt huvud, rekommenderar jag varmt att läsa eller lyssna på Tintins äventyr.