Coffe cookie third in a row

Jag vet. Det låter inte lika bra på engelska. Så jag fattar att DaeShawn Beasley såg frågande ut när vi sjöng i omklädningsrummet i Vällingbyhallen för några timmar sedan.

Det är egentligen helt sjukt.

Onsdagen den 4 december så föll jag ihop på rock bottom.

Självförtroendet tillintetgjort.

Självkänslan noll.

Hit men inte längre, var min signaturmelodi, när jag lämnade Sollentuna Sporthall.

Liza Öhmans melodifestivalklassiker från 1980 skrålade i mina öron.

Det spelade ingen roll vilka framgångar vi haft på ungdomssidan med Åkersberga Baskets P03/04. Någon gång skulle det förstås ta stopp och det trodde jag att det gjorde onsdagen den 4 december.

Jag gav mig själv sparken där och då.

Men grabbarna i laget ville annorlunda.

Fyra dagar senare skrällde vi mot AIK.

Sex dagar senare skrällde vi mot Malbas.

Och sju dagar efter det åkte vi till Vällingbyhallen för att möta Blackeberg.

Idag.

Eller igår.

För klockan är 00.46.

När jag dimper ner framför burken.

Åkte direkt från Vällingby till Birres Bar.

Tillsammans med spelare, föräldrar, vänner, fans och firade.

För idag så mötte vi Blackeberg.

Ett ungt lag jag har stor respekt för.

En klubb jag har stor respekt för.

De gör jävligt mycket rätt i Blackeberg just nu.

Och vi andra klubbar har mycket att ta efter.

Vi har mötts många gånger.

Tre säsonger i Basketettan.

Och nu i Superettan.

Det har varit drama i princip varenda gång.

Så också idag.

Vi inledde starkast.

Spelade stabilt.

Vuxet.

Bra D.

Bra O.

Vi leder i början.

Vi är upp 15-20 efter Q1.

Harmoni.

Vi spelar vidare på samma sätt som vi gjort de två senaste fajterna.

Men så får vi grus i maskineriet.

Vi börjar gnälla.

På det grå laget.

På varandra.

Förlorar Q2 med förkrossande 24-9.

Samtalet i halvtid är inte nice.

Det är irriterat.

Jag fräser ifrån.

Påminner oss om vad som tagit oss hit.

Att vi måste jobba tillsammans för att vinna på den här nivån.

Vi går ut i Q3 som ett lag igen.

Spelar bra men scorar inte.

Frustrationen fräser i time outen.

Jag har med flit hållit presserna borta.

Vet att de funkat förut mot Blackeberg.

Men har hela tiden tänkt. Vänta. Vänta. Vänta. Lite till. Vänta.

Men när vi missat fjärde raka anfallet i Q3 och till slut scorar så vrålar jag.

PÄRON!

De flesta i basketstockholm vet vad det innebär.

Men trots det så bet det.

Jävlar vad det bet.

Vi hämtar upp ett underläge på 12-13 pinnar till ett upp på några minuter.

Vi håller Blacke på 6 poäng och gör 17 framåt i Q3.

Ombytta roller.

Nu är det de som jagar.

Inför julfirande storpublik.

Tre dagar innan jul.

Q4 blir precis som jag förutspått.

Drama. Fight. Grisbasket.

Hampus Åhlin dundrar i en deeeeep trea i crunchtime.

Blacke jagar.

Vi försvarar.

Och så ljuder slutsignalen.

Jag skojar inte om fyra man låg på golvet i det läget.

63-65 på tavlan.

Hampus får pris som matchens lirare.

Men det är många som bidrar.

Stort jubel.

Kramkalas.

Går ner i omklädningsrummet.

Och så börjar sången.

Kaffe kaka, tredje raka.

Skittöntigt egentligen.

Men när idrott betyder något.

Så är den som bäst.

Nu har vi vunnit 5 av 13 matcher i Superetttan.

Och ligger 9:e i tabellen av 14 lag.

En plats från slutspel.

Smaka på den.

Åkersberga Basket går till julvila en placering från slutspel i Superettan.

Jag vet att det är skitlångt kvar.

Halva serien.

Vi kommer att gå på pumpen flera gångar.

Men jag är övertygad om att vi också kommer att fälla fler elefanter.

Fler toppklubbar.

Och skulle vi gå till slutspel.

Så tror jag inte att något lag vill möta Åkersberga i första rundan.

Nu ska jag ta en bubbelvatten.

Coachar H19 i morgon bitti kl 11 i Hersbyhallen.

Sedan är det juluppehåll på riktigt.

Lördagen den 11 januari är det dags igen. Då möter vi Aros borta. Klockan 16.00 i Kristiansborgshallen.

Blir det kaffe kaka, fjärde …

Ingen aning.

Men känslan just nu är jävligt go i laget.

God Jul och tack för ditt stöd!