Dunderhonung och dopinghundar

Ingen Jonte.

Ingen Jon.

Men Molly var där.

Spricka i fot och två brutna revben.
Inte på Molly.
Utan på Jonte och Jon.
0,2 ton rutin borta.
Och serieledarna på andra korgen.

De flesta lag skulle vika ner sig.
Men inte Åkersberga Basket.
Dopinghunden Molly (bilden) var på besök i hallen innan matchen.
Ingen spelare såg speciellt orolig ut. Själv funderade jag snabbt om hon kunde sniffa till sig gårdagens dos Pilsner Urquell.
Men hon viftade glatt på svansen.
Nio spelare; Joel, Niklas, Tom, Erik, Arre, Sarunas, Elias, Max och Oliver ville annat. De drog ut i strid tillsammans. Precis som så många gånger tidigare. Som ett lag.

Vi mot dom.

Vi mot världen.

Arre och Erik gör ett otroligt jobb under korgarna, utan att egentligen ha någon att byta med. Mer än varandra. Då och då.
Vi tar ett par taktiska time outs. För att ge dem lite vila.
Joel Halling gör en otroligt stark match. Bössan är laddad med dunderhonung.
Och i andra kommer nästa kanon igång, när Tom Nilsson börjar bomba. Och det är inte direkt knallpulver där heller.

Upp 13 i halvtid.

Men vi vet vilka vi möter.
Spelare med rutin från landets högsta serier.
Aros går till zon och bromsar upp hemmalagets bombardemang.
Vi tappar fart, missar några enkla och dräller bort ett par bollar.

Plötsligt är det bara tre upp.
Känslorna svallar.

Men någonstans mitt i allt kaos tar laget sig i kragen och håller undan och vinner med 8-10 pinnar.
Coach är helt slut mentalt. Jag är glad och förbannad på samma gång.
På saker vi gör fantastiskt.
Och saker vi måste bli bättre på.
Händerna skakar.

Vi har precis slagit serieledarna.
Ett lag som uttalat vill gå upp i Superettan.

Jag slutar aldrig att förundras över det här laget.
Den här fantastiska gruppen.
Öppnar en lördagsöl, pustar ut och känner stoltheten komma krypande.
Nästa match i Basketettan är på lördag den 3 december kl 15.00, när Jämtland kommer på besök i Åkersberga Sporthall.Hoppas vi ses då.