Barnförbjudet i tung premiär
Seriepremiären avklarad. Ett dämpat herrlag från Åkersberga landade under söndagskvällen på Arlanda med två tunga förluster på bagagebandet. Vi visste att det skulle bli tufft med nyckelspelare som Jonte Gunnarsson, Tom Nilsson och Erik Reimegård på skadelistan, men vi gav aldrig upp. Vi fightades till sista sekund och höll på att vända 20 ner mot ett löjligt glödhett Steelers till seger. Vi var nere i 7 med minuter kvar efter en furiös fullcourt-press i fjärde.
Men vi tar det från take off.
Jon, Arre, Albin, Niklas, Joel, Oliver, Max, Elias, Sarunas och Alexander strålade samman på Arlanda arla lördag morgon. Förväntansfulla och taggade. Tack vare de sponsorer som redan gått in och stöttat laget den här säsongen; DNA Bygg, Nordisk Återvinning, Crossfit Boxen i Vallentuna, Trend Eagle kepsar och mössor, Bistro Fusion, YMR Kommunikation och Glassverkstan Stora Säby Gård kunde vi ta oss upp till Luleå och checka in på Hotell Savoy.
Efter en stadig brunch och ett par timmars väntan på att få tillgång till rummen så kunde vi sträcka ut på bingen någon timme innan det var dags för promenad bort till Hälsans Hus och fajt mot RIG Luleå. Där välkomnades vi av Åkersbergafostrade Meja Hänsel som är rookie i RIG:s flicklag denna säsong.
Jag måste vara ärlig att säga att det fanns ett uns av underskattning i luften när lädret susade upp mot taket och förkunnade det officiella startskottet för säsongen 22/23. Lagets andra i Basketettan Norra, landets tredje högsta seniordivision. RIG hade ju tappat 214 cm, 210 cm, 206 cm och 204 cm. Men kvar var ett jämnlångt och mycket rörligt och skarpskjutande lag. Vi fick problem direkt i transition-D. Luleå sprang helt enkelt golvet bättre än oss och scorade enkelt, medan vi fick jobba hårdare för våra poäng.
Och så var det det här med Luleåhelgens löjligt glödheta spelare, som gav coachduon Larsson och Halling garanterat gråare skägg. Vi visste att Kirat Singh kunde hissa från down town, men vi hade ingen aning vem Hugo Bäckman var. Men det blev vi snart varse. Huga vad het Hugo var. Han gjorde, enligt coach Cricke Stjernborg, sitt livs fajt och dundrade i 7 av 9 trifectas. Det tog RIG till ledning med dubbla siffror och vi lyckades inte ta oss tillbaka in i fajten. I ärlighetens namn så gjorde vi inte vår bästa match. För många enkla misstag resulterade i fast break-poäng för det imponerande rörliga unga basketgymnasiet.
Bäst i Åkersberga var Arvid Lindgren som hade 23 och 10 på 35 minuters speltid i Jontes, Toms och Eriks frånvaro. Även Joel Halling kom igång efter paus och slutade på 20 poäng, 4 returer och 4 assists. Jon Jonsson fick också gå tunga minuter (30) och slutade på 18 och 9 och två blockar. Men det räckte som sagt inte och vi lämnade svärandes Hälsans hus med 99-84 i arslet.
Efter middag på favoritrestaurangen Pastabacken lättades stämningen upp något. Nu var premiären avklarad. Vi var på turné igen och vi är ändå en bra grupp med stark gemenskap. Och vi lovade varandra dyrt och heligt att höja oss allihop till söndagens fajt.
Söndagen började med frukost och relax i hotellets spa, sedan promenad på stan och en av de märkligaste uppenbarelser vi någonsin skådat. OBS! NU KOMMER ETT BARNFÖRBJUDET STYCKE, SOM KANSKE BÖR HOPPAS ÖVER AV VÅRA YNGRE FANS … Men det är för bisarrt för att inte präntas ner. Laget står utanför hotell Savoy och väntar på Larre och Joel, som inte helt oväntat är sist. På håll får undertecknad syn på två män med spattig gångstil. Den ene med ett hundkoppel runt magen och en halt schäfer på släp, bärandes på en låda på huvudet. Lådan innehöll en vuxendocka i gummi, men inga ben och torso, utan enbart själva mittpartiet. Explicit beskrivet i bild på lådans alla kanter. Det udda paret struttar förbi en ljudligt fnissande grupp långa individer från norra Stockholm. Ställer lådan på en papperskorg, går in på Coop, kommer ut med en papperspåse som de river sönder och slår in lådan med. De lyckas täcka en tredjedel. Frågorna är fortfarande många. Men vi hade ju en match att spela.
Lagbilden är tagen utanför mäktiga Luleå Energi Arena. En av landets finaste baskethallar. Det är en ära att få kliva in på golvet där. Med min gode vän Dennis Aulanders tröja hissad i taket. Flera luleåprofiler frågar hur surt vi tycker det är med denna årliga tripp norrut. Inte alls, försäkrar jag. Vi älskar att komma till Luleå och göra det vi tycker bäst om att göra. Ja, förutom när vi torskar, förstås.
Första perioden mot Steelers går enligt game plan. Vi håller avsiktligt tillbaka med vår zonpress för att förvilla motståndet och vinner Q1 med 22-23. Sedan började det regna läder. Från de mest omöjliga lägen och på de mest omöjliga sätt. Allt gick i. Även här tog Albin och Max bort Steelers fd ligabombare Anton Kobylak på ett föredömligt sätt. Men då kliver Edvin Tedesjö fram och hänger tre raka och Mohammed Ktaiman är etter värre och dundrar i 4 treor, varav den ena en meter från halvplan.
Åkersberga då? Vi spelar mycket bättre än på lördagen. Försvaret är kompakt och aggressivt och vi scorar bra i första, men i andra och en bit in i tredje har vi ring ut. Vi har 35 % på tvåorna i andra jämfört med Steelers 70 %. Plötsligt är det 22 ner och matchen känns över. Men vi ger oss inte. På klassiskt Åkersberga-manér jagar vi vidare, nu med manpress, vilket stör motståndarna. De krampar och vi kryper närmare. Plötsligt känns inte slutresultatet så klart längre. Vi är nere i 7 poäng med 90 sekunder kvar, men bränner ett par öppna lägen och faller med 100 mot 89. Återigen var Arvid Lindgren bäst i rödult med 26 och 11.
Förutom halvplanstrean från Ktaiman så är det två sekvenser som etsar sig fast på min näthinna. I ett misslyckat fastbreak för Steelers så volleyboll-studsar en boll rätt i korgen. I ett annat läge drar de en airball från corner och Jon står ensam för att ta returen, men skottet är så off att den snuddar sidan av plankan och rätt ner i händerna på en Luleåspelare som scorar. Vad ska man säga, det är idrott och det var inte vår helg.
Besvikelsen visste inga gränser och det var ett ytterst ilsket och deppigt lag som hastade in i duschen och vidare in i tre taxis och därefter en Norwegian-kärra tillbaka till huvudstaden. Jag beskrev i ”inför-intervjun” att vi går igenom ett stålbad just nu och det kommer att fortsätta några veckor till. Vi vet ännu inte om Tom och Erik kan spela nästa helg heller. Jonte kommer definitivt inte att lira. Det är förstås ett jävla avbräck, men ett faktum. Det kommer med andra ord att vara tufft i hela oktober. Men drakar lyfter i motvind och från och med tisdag börjar vi förberedelserna inför lördagens möte med Alvik borta kl 17.00 i Åkeshovshallen.
