A sense of urgency

Jag ska vara ärlig.

Jag har mått skit hela veckan.

Vi åkte hem från Sollentuna Sporthall i onsdags kväll med svansen mellan benen.

Innan dess ett långt lagmöte.

Har nog aldrig tvivlat så mycket på min egen förmåga som coach, som just då.

Grabbarna i laget var dock fantastiska.

Stöttande.

Var och en tog sitt ansvar för en av de tyngsta förlusterna i mitt basketliv.

En match vi verkligen behövde vinna.

Jag orkade inte skriva I huvudet på coach.

Det hade inte blivit bra.

Så jag gav fan i det.

Ledsen för det.

Vi tappade Turebergsfajten från start.

Vi spelade utan denna krönikas viktiga rubrik.

Och vi försvarade inte trepoängslinjen i första halvlek.

I torsdags tränade vi tillsammans igen i Multihallen.

Onsdagssnacket hängde i luften.

Känslan mitt i eländet var ändå lätt positiv.

Medvetna om vilken nivå vi faktiskt tävlar på.

Att vi hade modet att gå upp i våras.

Utan lönebudget.

Med 90 % egna produkter.

Vi visste att det skulle bli tufft som satan.

Men vi gjorde det.

Jag kom till Vasalundshallen kl 15.00 idag.

Hade coachat Easy Basket i Byängshallen innan.

Snacka om kontraster.

En timme innan fajt.

Kramade om spelarna.

Känslan av ett vi.

Svårt att beskriva det på något annat sätt.

Ett vi.

Mot världen.

Men skulle det räcka mot AIK?

AIKs högsta representationslag.

De saknade ett par nyckelspelare.

Pratade med deras sympatiske och framgångsrike coach Fred Drains om det innan matchen.

Om att man som ung spelare alltid ska vara redo om ditt nummer kallas.

AIKs spelare var redo.

De kom ut svingandes.

Men det gjorde vi också.

Jonte Gunnarsson spelade verkligen med a sense of urgency idag.

Tog tag i taktpinnen från minut ett med tufft försvar, bra returtagning och scoring i fart.

Kanske lite för mycket sense of urgency då Jonte hamnade i tidigt foultrubbel.

Men då klev Jon Jonsson in i handlingen.

Det här var tredje matchen Jon spelade efter sin comeback i Åkersberga Baskets herrlag.

Och nu jävlar var det den gamle Jon tillbaka på allvar.

Han var fantastiskt bra idag.

Slet i försvar.

Slet i returtagningen.

Och scorade.

Jonte åkte ut i tredje.

Gjerulf åkte ut i fjärde.

Så det blev 27 minuter för Jon, som dundrade i 20 poäng och tog 10 ribbor.

Sarunas Pabreza var också effektiv idag med 22 poäng på 10 av 16.

Gjerulf gjorde 16 poäng på 6 av 11 och var riktigt bra tills han åkte ut.

Likaså Joel Halling 11 poäng, Jonte Gunnarsson 10 poäng, Lukas Gyllensten 9 poäng och Hampus Åhlin 8 poäng. Samtliga var kraftigt bidragande till segern. DaeShawn Beasley gjorde 3 poäng, men hade 3 steals och en fet block som inte syns i statistiken. Han gav oss viktiga minuter. Nionde spelaren i rotationen, Hugo Borg, gjorde också två fina inhopp, när Åhlin behövde vila.

Vi vinner Q1 med 21-25.

Q2 slutar 19-19.

Sedan exploderar vi och vinner Q3 med 18-32.

Q4 var en lång pina.

Inte på grund av att vi spelade dåligt.

Bollen gick stundtals som på ett snöre.

Utan för att viljan att knipa lagets tredje seger i Superettan var så efterlängtad att det gjorde ont i kroppen.

Tack och lov för Hampus Åhlin när det blåste snålt i mitten av fjärde.

Hampus fick hela laget att lugna ner sig.

Han tog upp bollen mot den stentuffa AIK-pressen och bjöd på smart passningsspel.

Så tog den feta damen ton.

Fan hon vrålade i mina öron.

83-99 till Åkersberga.

Den känslan.

När magontet och pannknacket tillfälligt släppte.

Jublet i omklädningsrummet.

Lättnaden.

Glädjen.

Gemenskapen.

Vi bevisade något idag.

Låt oss njuta några timmar till.

Innan vi börjar fokusera på Malbas hemma på lördag 14/12 kl 16.00 i Multihallen.

Ett av i mitt tycke seriens bästa lag.

Kan vi rubba dem?

Vi blev ju rejält avklädda nere i Malmö.

Ingen aning.

Men vi ska försöka spela med samma sense of urgency som idag.