Tung dramatorsk mot Eos borta
I hälen på coach
I hälen gör det ont. Så in i helvete.
Jagade 7-åringar i ”vem är rädd för el jefe” förra torsdagen.
Så brann det till.
I huvudet på coach är det tungt.
Har snarkat sporadiskt på Comfort Hotel i Malmö och däremellan har tankarna snurrat om och om igen, efter gårdagens dramafajt i Superettan.
Kl 05.15 på lördagsmorgonen väcktes jag av James Hetfields klassiska intro till Seek and destroy. Ska man vakna efter en tuff arbetsvecka med 14 basketträningar, så ska man vakna med klass. Och brutalt.
Kl 07.00 samlades 10 spelare och två coacher på Arlanda terminal 5.
Det är ett fantastiskt gäng.
Handslagen, kramarna och garven får morgontröttheten att försvinna.
En kopp java gör förstås också sitt.
Längst fram i en dansk turbopropp pratar vi basket, Gurkan, Hampus, Jonte och jag.
Jag myser.
Det är goa gubbar.
Nåja, två gubbar och två spelare i sina bästa år.
Och vi är ute på nya äventyr tillsammans.
De yngre spelarna i laget sitter åtta rader längre bort.
Och surret är lika gott där.
Ett av samtalsämnena är att vi inte får underskatta Eos.
Det är helt absurt att vi behöver snacka så.
Det är vi som är nykomlingar i Superettan och de är etablerade.
Men efter den klara hemmasegern, vår första i Superettan-sammanhang, så svängde förväntningarna. Plötsligt var det Eos som jagade Åkersberga. Och inte tvärtom.
Det är en jäkla skillnad i idrottspsykologi.
Och vi gjorde allt för att försöka ändra på det timmarna fram till fajt.
Lyckades vi?
Ja, hyggligt. Det var i alla fall ett taggat Åkersberga som värmde upp i Eoshallen.
Men Eos var tydligt mer taggade.
De jagade revansch.
Och kom in med en helt annan energi.
De hade också gjort sin hemläxa.
Hade en lösning på vår zonpress.
Spelade ett tuffare försvar och ett smartare anfallsspel än vad de gjorde i premiären uppe i Åkersberga.
Matchen blev precis som tuff som jag befarat.
Det fick oss på hälarna i försvaret emellanåt.
Och gnälliga mot det grå laget och varandra.
Fan, vad vi gick i fällan.
Halvvägs in i fajten dunkar Nils Kihlström i Eos första ledning.
De vädrar skånsk morgonluft.
Åkersbergas resben skakar.
Men vi backar inte.
Vi fightas. Försöker.
Som coach i sådana här lägen försöker jag förstås ändra på något för att bryta mönstret.
Byter zonpress.
Går ner på en sjumannarotation.
Det går sådär.
Vi kommer närmare och är uppe i lika ett par gånger.
Men lyckas aldrig återta ledningen.
Vi faller med 82-74.
Jag är förbannad efteråt.
Nedstämd.
Upprörd.
Behöver 45 minuter för mig själv ute i den skånska kvällsluften för att sluta skaka.
Efter en tyst taxiresa tillbaka till hotellet så samlas laget i foajén.
Professionalismen hos lagkapten Jonte Gunnarsson och Hampus Åhlin är stor.
Likaså hos de yngre spelarna.
Ilskan släpper.
Pratet är försiktigt till en början.
Men så märks det att vi är ett lag.
Förståelsen för varandra.
Ärligheten i sina egna misstag.
Från både coacher och spelare.
Påminnelsen om vilket jävla äventyr vi är på.
Att vi faktiskt är nykomlingar i landets näst högsta seniorserie.
Att resan kommer att vara bumpy.
Att vi kommer att gå på fler pumpar.
Men också att vi kommer att ta flera tunga skalper under den här säsongen.
För så bra är vi.
När kemin stämmer.
När våra dalar blir lite grundare.
För våra toppar är höga.
Klockan 16.00 möter vi ett av seriens tuffare lag – Malbas – i Heleneholms Sporthall.
Då är det vi som jagar igen.