Världsläge, sjukdom och H19-final

När världsläget är som det är och ens mamma är väldigt sjuk, kan det kännas betydelselöst med en H19-final i Stockholmsmästerskapen.

Eller så är det precis tvärtom.

Det är viktigare än någonsin.

När jag gick in genom dörrarna i nyrenoverade Åkeshovshallen vid 18-tiden igår, så lämnade jag oro och sorg på stenbeläggningen utanför.

Där stod grabbarna. Lagom laddade, eller rätt avslappnade, om jag ska vara ärlig. De har varit här förr. Två tidigare stockholmsfinaler. Två silver. Det skrattades, gjordes high-fives och skojades. Teo, Alexander, Joel, Tom, William, Arre, Max, Lukas, Elias, Oliver och Albin. Och så Liam i skjorta och gips.

Inne hallen idel välbekanta ansikten. Vänner från basketfamiljen; spelare, coacher, supporters, förbundspersonal, domare och motståndare. Alla med samma kärlek till leken med det brandgula lädret. Jag log inombords. För första gången denna helg.

När presentationen av spelarna pågick, fick jag flashbacks. Jag såg mig själv som 16-åring springa in på samma golv i Åkeshovshallen 1986. Med pappa Janne Larsson som coach. Vi vann aldrig Stockholmsmästerskapen tillsammans. Pappa och jag. Men det blev fyra silver. Och jag minns mycket än idag. Känslorna, dofterna, nerverna och Tobias Hauffs jävla matchdunk som vände fajten till Järfällas favör.

Nu står jag där själv som coach. Med pappa på läktaren. Och med min son Max i laget. ”Och Åkersberga coachas av Jens Larsson, assisterad av Anders Halling”, förkunnar speakern. Jag vinkar till farsan. Det här är viktigt för honom också. Trots allt.

En sprillans ny Spalding åker upp i luften. Vi är igång. Frysen är yngre än oss, men större. Ett fantastiskt fint lag. Tuffa och tekniska spelare, och med en föredömlig sportslig attityd. Vi har mötts två gånger tidigare i år och vunnit varsin. När Max stukade foten allvarligt, så var det en av frysens stjärnor som stöttade honom över hela planen till vår bänk. Det har jag berättat för många. Det är idrott. Vi kämpar och försöker göra så bra ifrån oss som vi kan. Men vid sidan av planen så är vi vänner, medmänniskor. Tänk om den attityden fanns bland världens ledare också …

Många lag har fått möta våra fruktade presser. Men i starten av den här fajten gick vi Virum på Frysens bäste spelare, eller box and one, som de flesta andra kallar det. Han fick Stenis på sig i fem minuter. Oavsett var han var, så var Stenis där. Och sedan var det Lukas tur. Det störde Frysens rytm och vi kunde rycka åt oss en liten ledning, som sedan växte till 10-15 poäng. Joel var het från down town, Tom likaså. Och Arre var fantastisk i försvaret på Frysens landslagscenter, i luftrummet och bjöd på sina patenterade shotfakes och moves.

Vårt försvar är riktigt bra matchen igenom. Offensivt gick det lite upp och ner. Det blev bättre när vi spelade med mer cuts och mindre dribble penetration. När slutsignalen ljöd stod det 83-67 till Åkersberga och Tom utsågs till matchens lirare.

Förbannelsen var bruten. Efter fyra silver som spelare och två som coach, så är vi äntligen stockholmsmästare. Eller vinnare av Kluringcupen, som alla vi som är födda på 60 och 70-talet kallar turneringen.

Jag kramar om farsan.

Går ut ur hallen.

Plockar upp oro och sorg igen.

Men på något vis känns det lite lättare.