300 situps och 25 päron tar ut sin rätt
Livet.
En märklig sak.
Ibland bråkar vi om en foul som om det gällde livet.
Och ibland inser man att det bara är en lek vi håller på med.
Världens f..king roligaste lek, men långt ifrån livsviktigt.
Så kändes det i morse.
Vaknade upp med en klump i magen.
Idag var det 20 år sedan vår dotter Minna gick bort.
I ett sådant perspektiv känns det näst intill fånigt att ha ägnat flera timmar i veckan åt att scouta ett gäng duktiga baskettonåringar från Fryshuset.
Denna skäggfrostiga basketlördag den 20 januari började kl 10.00.
På väg ner till hallen stannade jag på Ica Skånsta och köpte en gurka.
Gurkan är ju bortrest denna helg och saknad av laget. Och av mig.
Han är en viktig pusselbit.
Men idag fick vi nöja oss med en slanggurka på stolen bredvid mig på bänken.
Christina Molander och Anders Möller är redan igång och bär stolar när jag stövlar in i hallen.
Dundrar på lite gladmusik och börjar bära bord, stolar, sätta upp reklamskyltar och ordna biljetterna i entrén. Fler hjältar dräller in och inom loppet av en halvtimme är hallen dressad till tänderna.
Redo för Åkersberga mot Fryshuset i Basketettan Norra.
Förra mötet vann vi med två poäng efter förlängning.
Efter att ha legat under med över 20 poäng.
Men den här gången skulle vi ha huvudet påskruvat från start.
Så gick snacket i omklädningsrummet 20 minuter innan uppkast.
Vi listade tio spelare i protokollet; Jonte, Gjerulf, Sarunas, Elias, Stenis, Max, Gyllensten, Molander, Casper och Aiden. Men de tre senare skulle enbart lira ett fåtal minuter då hade en U19-match mot Umeå i Stora Mossen 15.30.
Så åkte Spalding upp i luften.
Gjerulf hänger en tidig trea, men Frysen svarar med två planka-i-treor. Tjacka en jävla trisslott, muttrar jag för mig själv. Det får igång Frysen rejält, medan vi strugglar betänkligt, missar enkla skott, fokuserar på det grå laget, tappar i returtagningen och dräller med bolljäveln. Det kändes som att det bara sa pang och så var vi ner 12 efter Q1, 20-32.
Vi skärper till D i Q2, men torskar även Q2 med 14-18.
34-50 i halvtid.
Minus 16.
Och jag är förbannad.
Vi gör vår sämsta halvlek på hela säsongen.
34 poäng framåt. 34 …!
Jag eldar på laget i ettans omklädningsrum. Pratar stolthet. Jävlaranamma. Fight Club.
För nu är det match och då betyder vår sport jävligt mycket.
Trots att det riktiga livet rullar på ovetandes utanför entrédörrarna i Åkersberga Sporthall.
Snacket brukar ta skruv och vi inleder tredje starkt, men får oväntat hårt svar av det unga motståndet. De biter ifrån rejält. Nu är det kamp. Om varje centimeter av golvet.
Vi lyckas vinna Q3 med 20-19, men är fortfarande ner med 15 och bara tio minuter kvar.
Vi varvar päron med äpple och manpress. Och så fler päron. Och fler. Plötsligt darrar det tidigare så skarpskjutande motståndarlaget på manschetten. Vi närmar oss. För varje bollstöld och varje gulröd poäng flyger bänken upp ur sina lädersvettiga stolar. Knytnävar far upp i luften och plötsligt hörs publiken ljudligt. Energin sprider sig. Nu är hela hallen med i päronpresserna. Men ska vi hinna ikapp? Tiden försvinner som degen en löningslördag på krogen. Med 10 sekunder kvar är vi ner två poäng och har bollen. Sarunas får den. Han har lirat med fyra fouls sedan mitten på Q2. Hade typ noll poäng i halvlek. Nu är han uppe i 20 plus. Så attackerar han. En typisk patenterad Sarunas-drive. Kraftfull, men ändå långsam. Han får iväg bollen mot ringen och det känns som sirap i skallen. Allt blir segt och tyst. Jag slutar andas när lädret balanserar på ringkanten och så kommer vrålet. Vi är i förlängning.
Igen. Senast var ju förra helgen mot Uppsala. Och nu för andra gången mot duktiga Fryshuset.
Fulla av självförtroende samlas vi i en cirkel. Vi vet att vi är bra i de här lägena. Och vi har ett fett MOMENTUM. Jonte är utfoulad, så det blir Stenis, Gyllensten, Sarunas, Elias och Gjerulf som går ut på golvet. Sedan släpper proppen. Precis som mot Uppsala. Vi spelar aggressivt försvar, scorar, pressar, jublar och musten går ur motståndet.
Vi vinner med 97-85.
Tionde segern för säsongen.
På fjorton försök.
Vi tar med Gurkan in i omklädningsrummet.
Och får förmånen att jubla, hoppa och dansa tillsammans igen.
En viktigt del av livet det också.
Sedan blir det bråttom.
Om 75 minuter är det uppkast för H19 i Stora Mossen.
Och Lukas Gyllensten hastar in till Hovet. För att tävla i den upphajpade trepoängstävlingen inför 8 000 personer. Han har fan is i ådrorna den gossen. Imponerar å det mäktigaste i flera omgångar. Slår ut alla äldre killar/gubbar och vinner hela herrfinalen.
För undertecknad blir det en hastig vurre i hockeykiosken, en banan och en Yoggi Yalla.
Sju spelare till start mot Umeå.
En stukad tumme senare så är vi sex.
Kramp i en vad och en stukad fot senare så är vi fem.
Då är det två och en halv period kvar.
Minus 12 i halvtid.
Zon i 20 minuter.
Sista tre minuterna får jag också kramp.
I magmusklerna.
Så inåt helvete.
Jo, de finns någonstans under den vadderade midjan.
Eller midja förresten. Det är mer av en ekvator.
Men jag har faktiskt gjort 300 situps sedan nyårsafton.
Men dessa tillsammans med 25 utvrålade PÄRON tar ut sin rätt.
Måste sitta tillbakalutad och coacha sista minuten.
Vår unga femma kämpar heroiskt, men faller med uddamålet.
Sådan är sporten.
Upp och ner.
Men mest upp.
Precis som livet.
